Men jag vet att min återlösare lever, att han till sist ska träda fram över stoftet.
Job 19:25

Världen idag

Den politiska situationen för exakt ett sekel sedan, då Hjalmar Brantings (t v) S-regering blev nödgad att lämna in sin avskedsansökan, är slående lik den vi har i dag. Men partiet kunde ändå komma igen och hitta sin strategi att förändra Sverige, skriver Per Ewert. Foto: Pressens Bild/TT

Är S-tåget på väg mot att nå sin slutstation?

Ledare · Publicerad 00:00, 28 okt 2020

Efter en utdragen kamp mot en dödlig pandemi och alltmer oöverstigliga svårigheter att komma överens med Liberalerna, står Social­demo­kraterna inför det ofrånkomliga: de måste avgå. Motvinden av att regera i minoritet har till slut tagit ut sin rätt, och det är tid att släppa regeringsmakten, trots att ingen verkade redo att ta på sig ansvaret som statsminister.

Den här situationen är dock inte hämtad från vår egen tid, utan från den politiska situationen för exakt ett sekel sedan. Den 27 oktober 1920 såg den allra första social­demo­kratiska regeringen under Hjalmar Branting sig nödgad att lämna in sin avskedsansökan.

Likheterna med vår tid är samtidigt förvånande tydliga. Då var det spanska sjukan som skördade tiotusentals svenska liv, utan att politikerna lyckades stoppa den. Då som nu var det ekonomiska uppgörelser med de liberala som gnisslade. Och precis som nu fanns det ingen hållbar majoritet i riksdagen.

Brantings regering lyckades bara sitta i sju månader, och tycktes visa att Social­demo­kraterna inte höll för provet; de hade haft sin chans och nu sumpat den för gott. 

Inget kunde vara mer fel.

1920 var inte bara det sista rycket för den tidens pandemi. I februari det året antog Social­demo­kraterna sitt mest radikalt marxistiska partiprogram någonsin. Där lades planen ut att partiet skulle erövra makten, ta över i stort sett all privat egendom och genomföra en socialistisk planekonomi.

Men när Branting bara en månad senare nådde statsministerposten valde han en mer kalkylerande väg och försökte inte driva igenom det socialistiska samhället i ett slag. Ett sådant försök hade förpassat Social­demo­kraterna till politikens extremhörn och troligen lett till att de aldrig fått återvända till regeringsmakten.

I stället valde partiet den strategi som skulle bli vinnande för dem under större delen av det kommande seklet: de tillsatte en utredning.

Långsamt arbetande politiska kvarnar må framstå som tråkiga och initiativlösa, men på sikt är det så Social­demo­kraterna har agerat för att vinna och behålla makten. Mindre än ett år efter sin avgång var Branting tillbaka som statsminister igen, och 1932 inledde Social­demo­kraterna den unikt långa regeringsperiod där de kunde forma Sverige nästan helt på egen hand.

Det skedde inte via snabba dråpslag, utan uthålligt och strategiskt. När vägen framåt var trång och motståndet stort, skyndade Partiet långsamt, via utredningar och ännu fler utredningar. Men så snart dörren vidgades tog de raska kliv framåt, och befolkningen fick följa med, vare sig de ville eller inte.

Sverige revolutionerades inte med kanoner och snabb tvångs­socialisering. Det skedde stegvis, där extrema förslag åtföljdes av något mer nedtonade alternativ, som i jämförelse inte verkade fullt så extrema och därför kunde accepteras av folket.

Det är så vi ska förstå den senaste S-motionen om obligatorisk förskola för alla tvååringar; då känns plötsligt utrednings­förslaget om att tvinga in alla treåringar inte riktigt lika skrämmande.

När Sverige i dag står med ännu en svag Social­demo­kratiskt ledd regering, hårt trängd från både vänster och höger, ska vi därför inte bli överraskade om strategerna i partihögkvarteret på Sveavägen 68 än en gång lyckas snirkla sig igenom och hålla kvar makten ännu en stund. Då kan det social­demo­kratiska tåget tuffa vidare en bit till, ibland i sakta mak, ibland i jättekliv.

Men partiets unika förmåga att lyckas behålla makten – den lär de troligtvis hantera ända fram till nästa val, trots ett kontinuerligt fallande stöd i opinionen. Blir 2022 det år då det sekellånga S-tåget når sin slutstation?

Sverige revolutionerades inte med kanoner och snabb tvångssocialisering. Det skedde stegvis, där extrema förslag åtföljdes av något mer nedtonade alternativ, som i jämförelse inte verkade fullt så extrema och därför kunde accepteras av folket.

Regeringskris nära i Israel – ytterligare ett val kan vänta

Tvist. Framtiden ser alltmer oviss ut för Israels bräckliga regeringsbygge. Premiärminister Benjamin... lördag 5/12 07:00

Mer förskola kan inte lösa språkproblemen

Ledare Det finns i Sverige cirka 520 000 barn i förskoleåldern, alltså mellan 1 och 5 år. Av dessa är alla... lördag 5/12 00:00

Låt judar och araber få samarbeta!

Israelkrönika Han heter Mansour Abbas och sitter i Knesset, det israeliska parlamentet, för det arabiska partiet...