Olof Palme har stått i fokus för svenska inrikeshändelser längre än nästan någon annan svensk makthavare någonsin. Ända sedan 1953, då han blev statsminister Erlanders sekreterare, fram tills 33 år senare, då hans livsbana abrupt avslutades i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan, stod han i svensk politiks absoluta maktcentrum.
Sedan dess har det olösta mordet på landets statsminister varit ett oläkt sår i den svenska självförståelsen i ytterligare 34 år. Men varje livsgärning når en gång sitt bokslut. Kanske ska slutpunkten för epoken Palme sättas just i dag, onsdag?
”Mycket intelligent förvisso, men har han den moraliska motståndskraft som behövs hos en politiker?” skrev Tage Erlander i sin dagbok sensommaren 1953, första dagen han tillbringade en längre stund med sin nye unge sekreterare.
Det är en god sammanfattning av Olof Palmes person och gärning. Han hade ett intellektuellt skarpsinne som få ledande svenska 1900-talspolitiker kunnat mäta sig med. Därom är de flesta överens. Men med stor kunskap följer också ett stort moraliskt ansvar. På det planet går åsikterna isär.
Politikens moraliska dimension var ett centralt drag hos Olof Palme från det att han allt tydligare steg fram som Socialdemokraternas kronprins i början av 1960-talet. Beundrarna menade att hans ideologiska engagemang för förtryckta folk i Vietnam och på andra platser i tredje världen visade på just en stark moralisk hållning.
Palmes kritiker skulle dock ha instämt i Erlanders initiala undran. Visst hade Olof Palme ett starkt patos för de grupper han ansåg förtryckta. Men hans engagemang ställde honom alltför ofta på samma sida som Fidel Castro, Yassir Arafat och andra ledare som med diktaturen eller våldet som medel ville företräda de grupper som Palme önskade stödja.
Palmes intellektuella styrka gjorde honom också till en mer aktivistisk statsminister än Erlander, Ingvar Carlsson, Göran Persson och för del delen även Stefan Löfven, som alla utövar en mer tillbakadragen ledarstil, mer måna om att hålla samman regeringen än att driva en egen ideologisk agenda.
Olof Palme blev också en ledande gestalt i Socialdemokraternas omvandling av både parti och nation under den kraftfulla ideologiska sväng som Sverige genomgick på 60- och 70-talet, och som formade vårt land till världens i dag mest sekulära och individualistiska nation.
När Olof Palme lämnade biografen den där ödesdigra fredagskvällen kunde han tvärs över gatan se Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen 68. Han och hans parti hade då haft ett internationellt sett unikt stort politiskt inflytande, och lett det senaste seklets stora förändring i Sverige. Många hyste beundran för honom, men många upplevde också en stark motvilja mot den då 59-årige Olof Palme.
Några minuter senare steg en fientligt sinnad man fram till den obevakade statsministern och sköt honom till döds. Palmes tid vid makten slutade där och då, men arvet från hans ledarskap finns kvar – på både gott och ont.
När denna tidning når prenumeranterna bör den hemlighetsfulle chefsåklagaren Krister Petersson, enligt förhandsinformationen, redan ha förkunnat för världen lösningen på gåtan om vem som mördade Sveriges statsminister. Kanske har han även lyckats kasta mer ljus över frågorna hur och varför.
Mitt emellan biografen och mordplatsen ligger Adolf Fredriks kyrkogård, där Olof Palme ligger begravd. I två tredjedels sekel har hans gärning och minne aktivt svävat över landet. Kanske i dag är den dag då vi slutligen kan lägga hans verk till handlingarna och se framåt mot en ny tid – bortom Palme?