En episod på psykologprogrammet vid Lunds universitet har fått ringar på vattnet i den akademiska debatten. Några elever har reagerat mot påstådd sexism, homofobi och exkluderande av icke-binära personer, och har därför pressat institutionsledningen att dra i bromsen samt tvinga bort läraren. Kursmomentet i fråga är dock ett återkommande och av det stora flertalet mycket uppskattat kursmoment där psykologstudenterna behövt ta ett språng och utmana sina egna föreställningar. Detta är ett normalt inslag i akademiska studier, men ett rött skynke i den postmoderna identitetspolitikens värld. 

Två andra likande fall i Lund respektive Uppsala har också nyligen belysts i media, där universitetslärare fått löpa gatlopp för att – i sedvanlig akademisk ordning – ha töjt på studenternas syn på åsiktskorridorens gränser. Studenter har då stigit in som inkvisitorer, men ansvaret för dessa återkommande anklagelseprocesser faller ändå inte enbart på dem. Det faller på hela vår kultur.

För hur ska ett uppväxande släkte hantera en komplex vuxenvärld, om de hela sin uppväxt bara har fått en enda ideologi förkunnad för sig? Sedan barnsben har de fått höra att individens oberoende och rätt att själv definiera sin moral och sin identitet är det högsta av alla värden, och att alla som ifrågasätter den grundsynen gör sig skyldiga till hat och förtryck. Bör vi i det läget verkligen bli förvånade över att unga studenter reagerar som de gör, om de aldrig på allvar har behövt brottas med andra normer än den normkritiska, aldrig behövt betrakta människor som annat än brickor att placera rätt i identitetspolitikens rollspel?

Johan Grant, den lärare på psykologprogrammet som tvingades bort just den här gången, sätter rätt ord på problemets kärna: ”Man måste göra skillnad mellan subjektiva upplevelser och objektiva kränkningar.” Det senare bör avslöjas och fördömas, i alla sammanhang. Det förra får aldrig i en rättsstat tas för intäkt för att anordna en häxprocess.    

Den radikala autonomiaktivismen har skapat ett omvänt påbud att alla måste säkerställa att ingen kan uppleva sig förorättad. De flesta ungdomar brukar dock växa till sig och inse det absurda i en sådan inställning. Men några väljer envist att hålla fast vid budskapet att alla relationer är maktspel, och att varje form av auktoritet i sig är av ondo.

Sådana grupper tycks dock inte vilja förstå att deras krav bara blir en annan, farligare auktoritet. Farligare för att den inte tillåter någon eftertanke, eftersom den har slagit fast att den egna positionen alltid är den moraliskt goda. Den säger att kränkthet övertrumfar allt, vilket ger en självklar förväntan att den tänkta överheten alltid måste böja sig för kraven.

”Det finns många som är kristna, höger, liberala eller konservativa på programmet men som inte vågar säga det. De struntar i att delta i diskussioner, för de orkar inte med hatet” förklarar en desillusionerad student i tidningen Lundagård. Det är en viktig påminnelse till dem som vill påskina att intolerans bara finns på en kant. Men hat är hat, även när det kläs i vänsterskrud. 

Det här mönstret är ett ohälsotecken i ett samhälle. Det är ideologiskt motsägelsefullt, och det är destruktivt för en kultur att ha så här nära till osakliga häxanklagelser. Och slutligen är det naturligtvis också destruktivt för de unga aktivister som upplever att de ständigt måste stå på vakt mot inbillade oförrätter och därför inte får chansen att utvecklas till mogna, inlyssnande och samspelande yrkespersoner och medmänniskor. Svensk samtidskultur och akademi behöver utvärdera den kultur vi byggt och vända det här mönstret.