Det fanns en tid när Social­demo­kraterna stod på arbetar­familjernas sida med målet att stärka familjerna med förbättrade villkor för kvinnor och barn. Den stridbara riksdags­ledamoten Nancy Ericsson skriver i sina memoarer om samtal med partimedlemmar runt om i landet under flera decennier, där den viktigaste frågan för de allra flesta var att mamma skulle kunna vara hemma hos barnen och slippa dubbelarbete.

Senare tiders socialdemokrater, utan denna kontakt med basväljarna, gjorde en annan bedömning: Här fanns möjligheter att kontrollera medborgarna, och outnyttjade skatteresurser som borde frigöras. I nu gällande förskoleprogram hävdas alltjämt att det fåtal barn som av olika anledningar vårdas i hemmet är ett hot mot den allmänna välfärden.

De sista resterna av föräldrarätt och föräldrabestämmande är på väg att försvinna. Under ett antal år har socialdemokrater motionerat i riksdagen om obligatorisk förskola från två års ålder. Nu förbereds ett lagförslag med den innebörden, dock oklart om det blir från två eller möjligen tre års ålder. I Socialdemokraternas program talas om ”allmän förskola” från två års ålder.

Eftersom alla barn redan har rätt till förskoleplats tidigare än så måste ”allmän” innebära att också det fåtal tvååringar som står utanför förskolan ska fångas upp. Det finns också direktiv till kommunerna att bedriva uppsökande verksamhet för att uppnå detta.

Om regeringen kan få gehör för ett sådant förslag är oklart, men en oroande fingervisning kommer från liberale riksdagsledamoten Fredrik Malm, som i en debattartikel i Expressen kräver obligatorisk förskola från två års ålder för att bryta segregering och utanförskap. Även i andra borgerliga partier finns liknande tankar.

Färdriktningen är alltså klar: Det ska inte vara möjligt att vårda sina egna barn eller välja en barnomsorgsform som föräldrarna anser vara bäst utifrån barnens behov och förutsättningar. Dagmammor och mor- och farföräldrar försvinner som – för många, naturliga – alternativ.

Det innebär att föräldrar också måste acceptera den påverkan som i dag siktar in sig på förskolan, där små barn ska utsättas för extrema uppfattningar till exempel vad gäller kön i allmänhet och barnens egen könsidentitet i synnerhet. Under många år har inriktningen varit att bekräfta barnen; nu tycks inriktningen vara att inte bekräfta utan skapa förvirring och osäkerhet.

Att detta kommer att leda till allvarliga följder för många barn och unga, framför allt flickor, är oundvikligt.

Nancy Ericsson kunde nog inte förutse en sådan bisarr utveckling. Men i skriften ”Bara en hemmafru” varnar hon för den familjefientliga utvecklingen: Att slå sönder familjen kommer att leda till svåra oförutsedda konsekvenser.

Den utvecklingen har vi bevittnat sedan länge.