Yngve Kalin prästvigdes 1973 och har tjänstgjort som präst i Småland och Västergötland under trettio år, därtill tio år som missionär i Swaziland (Eswatini).

Vad säger du om kyrkans utveckling? Är botten nådd?

– Det är omöjligt att besvara. Men min vän Lars B Stenström [präst och tidigare redaktör för Kyrkans tidning; red anm] har rätt i sin analys: det är orimligt med partipolitiska grupper som bas för det kyrkliga beslutsfattandet. Politiska partier är inte schizofrena – de kan inte samtidigt vara sekulära och religiöst neutrala och i nästa stund, om än halvhjärtat, instämma i Kyrkoordningens portalparagrafer, det vill säga kyrkans tro, bekännelse och lära, och stå upp för dem.

– Det innebär i slutändan att den religiösa neutraliteten och inte den kristna tron tar hem spelet i kyrkopolitiken.

Kalin (född 1950) är sedan 2003 ordförande i organisationen Kyrklig samling för Bibeln och bekännelsen och har varit ansvarig utgivare för Svensk pastoraltidskrift, därtill under ett antal år ledamot i kyrkomötet. Sedan 2013 är han pensionär. Han är en av de inofficiella ledarna för den kyrkliga opposition som finns inom Svenska kyrkan.

Vad är det som gör att du är kritisk till utvecklingen inom Svenska kyrkan?

– Jag är uppvuxen i Växjö och tillhör dem som präglades av den dåvarande domprosten G A Danell. Vi var ett tiotal unga män som präglades av det dynamiska livet i Växjö domkyrkoförsamling, gudstjänsterna där och hans förkunnelse och som sedan prästvigdes ungefär samtidigt. För min del följde några års tjänstgöring som präst i Växjö stift.

– Min fru, Ingela, och jag åkte 1980 ut till Swaziland som missionärer. När vi flyttade hem till Sverige tio år senare upptäckte jag att Svenska kyrkan på stifts- och riksplanet var totalt förändrad. Jag kände inte längre igen min kyrka. Det var en smärtsam upptäckt.

Vad var det som hade hänt? Kan du förklara förändringarna?

– Jag tycker man kan finna två viktiga förklaringar – den strukturella kan man kalla BUU och den kronologiska för ”20-årsfördröjningen”.

– Om man börjar med 20-årsfördröjningen kan man konstatera att fenomenet finns inom en rad organisationer. Man kan fatta en rad stora beslut, men de slår sällan igenom direkt på grund av att alla organisationer har en inneboende tröghet; ett traditionellt sätt att arbeta och lösa problem dröjer sig kvar, de gamla befattningshavarna sitter kvar ett tag till. Efter cirka 20 år har ledarskapet till stor del bytts ut och samtidigt börjar de övergripande besluten slå igenom och prägla den nya organisationen.

– Det var detta jag upptäckte 1990 – Svenska kyrkan höll på att genomgå en radikal förändring.

Har denna förändring fortsatt?

– Ja, den har bara rullat på. Den verkligt stora förändringen skedde vid kyrkomötet i juni 1999. Vid förhandlingarna den 9 juni 1999 presenterade sig ”Den nya Svenska kyrkan”, ”med ett avlövat episkopat [biskopskollegium] och total partipolitisk kontroll”, som jag senare beskrev situationen. Biskoparna försökte spjärna emot, med ärkebiskop Hammar i spetsen, men blev överkörda och fick dagen efter göra offentlig avbön.

Vad var det som hände?

– Det som skedde var att kyrkomötet tog ett par ödesdigra beslut. Dels beslöt man att stiftens ställföreträdande arbetsledarskap av prästerna skulle upphöra, de skulle i stället bli lokalanställda av pastoraten. Dels att ledamöterna i kyrkomötet skulle bli direktvalda vid allmänna kyrkoval och inte ha sin bas i de lokala församlingarna. Dessa beslut har varit katastrofala och banade väg för en ökad politisering.

Kalin har länge krävt att kyrkan ska tillsätta en kriskommission och utvärdera Kyrkoordningen 2000, kyrkans styrande dokument, men de kyrkopolitiska partierna spjärnar emot.

Du talade också om BUU som ett viktigt begrepp för Svenska kyrkans utveckling. Vad står det för?

– Det handlar om tre begrepp: beslutsorganen, den teologiska utbildningen på universiteten, samt utnämningsmakten. Genom de partipolitiska ”nomineringsgrupperna” inom kyrkan har politikerna tagit kontroll över dessa element.

– I beslutsprocesserna har särskilt Socialdemokraterna agerat långsiktigt ända sedan 1930-talet, vilket avslöjas i till exempel Jesper Bengtssons bok Reformismens väg. Genom att ta kontroll över bland annat kyrkomötet har politikerna successivt fått allt större makt över kyrkans teologiska utveckling.

– Genom en rad tillsättningar inom de teologiska fakulteterna har politikerna successivt gett dessa en förändrad profil och även handplockat lärare i de egna utbildningsorganen. Utbildningsvägen för präster och övriga kyrkoarbetare har därmed påverkats i liberal riktning.

– Utnämningsmakten har till stora delar legat i statens händer och därefter i domkapitlen som också politiserats. Därmed har man kunnat få fram allt fler biskopar, domprostar och kyrkoherdar som ”tänker rätt”. Med tiden drev man igenom ett slags ”yrkesförbud” mot de präster och prästkandidater som inte följer tidsandan.

Du har talat om Svenska kyrkan ur ett krisperspektiv, men ser du några hoppfulla tecken?

– Det finns trots allt ett antal parallella strukturer som har växt fram i Svenska kyrkans sammanhang: inomkyrkliga rörelser av olika slag, däribland Kyrklig samling, Oasrörelsen med flera. På utbildningsplanet kan man konstatera att särskilt Församlingsfakulteten i Göteborg gjort mycket stora insatser. Den väcker alltmer beundran! Det finns också spridda församlingar över landet som fungerar som glödpunkter i sin omgivning.

– Vad gäller andligt ledarskap kan man konstatera: ett sådant är inget som någon kan ta sig själv, men det är uppenbart att många personer, både präster och andra, har stått fast under alla dessa förändringar. De har känts igen och fungerar som andliga ledare.

Enligt Kalin underskattade de traditionellt kristna inom Svenska kyrkan sekulariseringens kraft. Den blev underblåst av den modernistiska ideologin och har utnyttjats av de politiska och kyrkopolitiska krafterna.

– Samtidigt har vi anledning att erinra oss biskop Bo Giertz syn på saken. Han menade att det finns få kyrkor i världen som har ett så rikt arv som Svenska kyrkan. (Han tar upp detta bland annat i sitt Herdabrev 1949.) Det handlar om arvet från fornkyrkan och reformationen, från ortodoxin och väckelserörelserna. Han bejakade också högkyrkligheten, och på äldre dagar ställde han sig också positiv till den karismatiska rörelsen.

– Det är ett rikt arv vi har att förvalta och trotsigt kämpa för. Och vi behöver ständigt erinra oss att ”uthållighet är vad vi behöver för att kunna göra Guds vilja”, som aposteln påminner oss om i Hebreerbrevet.