Trots ett av världens högsta skattetryck verkar pengarna i välfärdsstaten inte räcka till för vare sig vård, skola eller omsorg. Dålig arbetsmiljö. Låga löner. Brist på personal. Barn som inte lär sig det mest grundläggande i skolan. Äldre som vanvårdas. Sjuka som inte får vård i tid.
Sverige är dessutom ett av de länder i Europa med störst andel fattigpensionärer samtidigt med politiska krav på längre arbetsliv för att få en pension att kunna leva på.
Att resurserna aldrig verkar räcka till är dock bara symtom på det verkliga problemet som en politiserad och skattefinansierad välfärd medför – att samhällets resurser används på fel sätt.
Inte sällan hör man att exempelvis skola och utbildning är gratis i Sverige. Så är det inte. Långt därifrån. Men hushållen får ingen räkning på det utan staten tar tyst hand om större delen av deras inkomster och gör de ekonomiska prioriteringarna åt dem.
Om hushållen däremot skulle köpa utbildningen själva skulle de förmodligen göra helt andra prioriteringar när de ser att en kommunal förskoleplats är avsevärt mycket dyrare än en plats på universitetet.
Det är ett tydligt exempel på vad man i ekonomkretsar brukar kalla för samhällsekonomiska ineffektiviteter. Sådana uppstår om politiken får dig att ändra beteende så att du med olika bidrag, subventioner och skatter agerar på ett annat sätt än om du själv skulle välja och betala för något.
Detta medför också att sådant som aldrig efterfrågats av medborgarna ändå produceras. Det finns därför inget i samhället som bidrar så mycket till onödig produktion som det som beslutas av politiken och finansieras med skattemedel.
Eftersom hushållen efter skatt oftast inte har råd att välja något annat, skapas också ett politiskt monopol på det som finansieras av skatter.
Samtidigt medför det att sådant som medborgarna verkligen efterfrågar, men inte har råd att köpa på grund av skatterna, inte kommer att produceras. På så sätt uppstår en dubbel ineffektivitet i samhällsekonomin.
Ineffektiviteten visar sig också i siffrorna för landets ekonomiska utveckling. De kraftiga skatteökningarna under 1960-, 1970- och 1980-talen ledde till att tillväxten i den svenska produktionen (BNP) minskade i förhållande till andra jämförbara länder i Europa och USA. Vår levnadsstandard utvecklades mycket svagt i förhållande till andra länder.
Det ligger också i linje med vad nutida forskning slår fast: En ökning av skattetrycket eller skattekvoten (totala skatteintäkterna/BNP) med tio procentenheter leder till en minskad BNP-tillväxt med mellan en halv och en procent – per år.
Utbyggnaden av välfärdsstaten har lett till att skattekvoten i dag är ungefär 35 procentenheter högre än innan. Vad det har inneburit i förlorad levnadsstandard blir häpnadsväckande om man tänker att vi i årtionden har gått miste om 2–3 procent ökad levnadsstandard per år.
”Ränta-på-ränta”-effekten medför i praktiken att levnadsstandarden sedan 1970-talet inte ens har ökat hälften så snabbt som den skulle ha gjort med den tidigare skatteandelen.
Varje verksamhet som inte efterfrågas av medborgarna i den grad att den kan finansiera sig själv borde därför inte heller skatterna finansiera.
Det är bara det som produceras utifrån en verklig efterfrågan (det någon är beredd att betala för med egna pengar) som kan vara samhällsekonomiskt effektivt och som därmed bör produceras.
Utöver denna inneboende ineffektivitet som snedvriden efterfrågan och felanvändning av resurser leder till, lider välfärdsstaten även av lednings- och verksamhetsmässiga ineffektiviteter. De senare är dock bara symtom på de förra som är det verkliga problemet – att medborgarnas pengar används till fel saker.
Ett välfärdsland byggt på den fria viljan och makten att själv få välja skulle därför både skapa bättre förutsättningar för den livskvalitet som den enskilde medborgaren önskar och ett mer hållbart samhälle.
Fotnot: Se Hotspots program med Anders Bergeskog om hur Sverige blev ett högskatteland på varldenidagplay.se