I andra världskrigets absoluta slutskede, den 19 april 1945, lyfter ett plan försett med hakkorset på bakre rodret från Stockholm till Berlin. Ombord finns endast två passagerare på väg till ett betydelsefullt möte som skulle komma att resultera i frigivningen och räddandet av ett stort antal människor.
Detta är berättelsen om en helt osannolik händelse. Den judiska organisationen World Jewish Congress agerade för att rädda så många judar som möjligt. Affärsmannen Gilel Storch vid WJC:s svenska sektion lyckades få kontakt med Heinrich Himmler, högste chefen för SS, som bar ansvaret för massmorden på judar, allmänt kallat Förintelsen.
Via Himmlers massör, finländaren Felix Kersten, hade man i början av mars 1945, cirka två månader innan kriget avslutades, förmedlat ett budskap till Himmler om att man önskade förhandla om frisläppandet av ett antal judar. Himmler accepterade att Gilel Storch, som representant för WJC, tillsammans med Felix Kersten skulle komma till ett möte. Han garanterade samtidigt fri lejd till och från Tyskland.
I sista stund, enbart ett par timmar innan flygets avgång, meddelade Storch att han inte kunde resa. Då valde WJC i Stockholm att fråga Norbert Masur, som utan betänketid accepterade uppdraget. Under den fyra timmar långa flygresan funderade Masur på olika förhandlingsupplägg. Han kände sig djupt rörd över möjligheterna att eventuellt kunna hjälpa några av sina trosfränder.
När Masur och Kersten anlände till Berlin på kvällen den 19 april var tanken att man skulle träffa Himmler samma dag eller dagen därpå på Kerstens lantställe, 70 kilometer norr om Berlin. Efter många hinder på vägen i det krigshärjade landet nådde man vid midnatt fram till lantstället i en bil tillhörande Gestapo.
Det blev en lång, sömnlös natt för Masur, som hade svårt att koppla bort tankarna på mötet.
Himmler anlände inte som planerat den 20 april. Detta var Hitlers födelsedag och Himmler var inbjuden att fira tillsammans med flera nazistdignitärer i ”führerns” bunker. Det dröjde till tidigt på morgonen den 21 april innan Himmler anlände.
Enligt Masurs rapport från 1945 hälsade Himmler på honom med ett ”Guten Tag” (goddag) i stället för ”Heil Hitler” och uttryckte sin uppskattning över att Masur kommit till mötet. Nu stod den svenske juden Norbert Masur, med tyskt ursprung, öga mot öga med Heinrich Himmler, den person som låtit mörda miljontals judar.
Himmler, som kom direkt från födelsedagsfirandet, var oklanderligt klädd i sin uniform med alla gradbeteckningar och skinande medaljer. Om man inte kände till Himmlers bakgrund var det svårt, enligt Masur, att föreställa sig att han var en av de värsta krigsförbrytarna världen hade skådat.
Himmler började genast förhandla genom att ge sin bakgrund till den så kallade ”judefrågan”. Helst hade han sett att judarna, som han såg som ett främmande element i Tyskland och Europa, hade emigrerat, men eftersom inget land önskade ta emot dem beslutade man om den så kallade ”slutliga lösningen”.
Norbert Masur agerade försiktigt i dialogen och var noggrann med sina formuleringar. Han kände sig tvungen att hela tiden påminna sig om varför han var där. Målet var ju att få Himmler att frige ett antal judar. Det gällde att inte alienera Himmler så att han kände sig tvungen att inta en försvarsställning.
Man gick igenom listan på koncentrationsläger och hur många judar som fortfarande var i livet.
Förslaget från Norbert Masur var att Himmler skulle frige de judar som befann sig i norra Tyskland nära Sverige, och i södra Tyskland, nära Schweiz. På en söndersliten och kaotisk kontinent var det enklast att transportera dessa till frihet. Kersten instämde ivrigt och gav Masur sitt fulla stöd.
Så småningom kom man att fokusera på koncentrationslägret i Ravensbrück, endast 30 kilometer norr om Kerstens lantställe. Efter att ha rådgjort med sin adjutant i ett annat rum återkom Himmler med beskedet att han var villig att släppa 1 000 judiska kvinnor från Ravensbrück. Dessa kunde hämtas via svenska Röda korset enligt Himmler.
Ytterligare ett antal nordiska fångar, som svenska UD hade listat och meddelat Masur, skulle släppas.
Under den två och en halv timmar långa förhandlingen använde sig Himmler av en lång rad lögner för att försvara och förklara nazisternas illgärningar. Bland annat beskrev han koncentrationslägren som om de vore vilohem. Han måste ha varit medveten om att det tusenåriga tyska så kallade tredje riket skulle kollapsa inom några få veckor (den totala, villkorslösa kapitulationen skedde den 8 maj, endast tre veckor efter mötet med Masur och Kersten).
Man kan fråga sig varför Himmler gick med på att göra dessa eftergifter. Han bad inte om något i gengäld. Självklart förstod han att hans lista av illgärningar var så lång att dessa marginella förändringar inte kunde rentvå honom så att han slapp en dödsdom. Enligt Masur handlade det kanske om att framstå i en något bättre dager än många av hans kriminella nazistiska kollegor.
Uppgiften i Tyskland var slutförd. Nu gällde det att ta sig hem innan Berlin blev avskuret av ryska trupper. Masur och Kersten lyckades borda ett av de sista planen ut ur Berlin. Efter två timmar landade de i Köpenhamn, och via tåg till Helsingör tog de sig över Öresund till Sverige.
Väl där fick de nyheten från UD att Röda korset, som transporterat befriade nordbor i de så kallade Vita bussarna, nu fått omdirigera dessa till Ravensbrück, där de hämtat de tusen judiska kvinnor som Himmler gett order om att frige. UD informerade vidare att Himmler senare även gett order om att frige alla kvarvarande kvinnor, cirka 7 000, varav hälften var judinnor.
Röda korset lyckades även sätta in ett tåg för att transportera alla dessa kvinnor från Ravensbrück till Sverige, via Danmark.
Så kom det sig att min egen mamma, Judith Schwarz, kom till Malmö efter att ha överlevt Auschwitz och därefter förts till Ravensbrück. I Sverige kunde hon senare gifta sig och bilda familj med en annan överlevande, min pappa, Theodor Federmann. De fick tre söner, av vilka jag är äldst.
Tack vare Norbert Masurs modiga insats, att som jude bege sig till Tyskland för att möta en av historiens värsta massmördare, kunde tusentals människor räddas. Ett passande judiskt talesätt lyder: ”Om du räddar en människa räddar du en hel värld.”
Fotnot: Vi publicerade ett reportage om Emerich Roth (som nämns i ena bildtexten) den 21 januari i år.