1985 dömdes Arne Treholt till 20 års fängelse för landsförräderi och för att ha spionerat på Norge för Sovjetunionens och Iraks räkning. I boken Stalins svøpe (”Stalins piska”) avslöjar Alf R Jacobsen att den norske KGB-spionen Arne Treholt endast var toppen på ett isberg.

När Berlinmuren föll, Stasi-arkiven öppnades och KGB-arkivarien Vasilij Mitrokhin hoppade av till väst år 1992, avslöjades hur Moskva använde utstuderade metoder för att kartlägga psykologiska svagheter hos beslutsfattare i västvärlden för att vinna inflytande och/eller förbereda värvningsförsök.

Alf R Jacobsens bok beskriver det sovjetiska informationskrigets brutala metoder med smicker, hot och honungsfällor och hur det användes för att locka in nyckelpersoner i samhällets toppskikt i komprometterande situationer – för att sedan via utpressning förvandla dem till landsförrädare.

Boken Stalins svøpe visar att skandinaviska toppolitiker varit särskilt mottagliga för dessa påverkansoperationer på grund av sin godtrogenhet – och ideologiska samsyn. Vänsterflanken på Arbeiderpartiet, det socialdemokratiska broderpartiet i Norge, var därför speciellt utsatt för den sovjetiska säkerhetstjänstens skoningslösa påverkansoperationer.

Socialdemokrater med en bakgrund i den socialistiska ytterkantsgruppen Mot Dag var i synnerhet benägna att låta sig duperas.

Alf R Jacobsen beskriver också hur POT, den norska säkerhetspolisen, stoppades av politiskt maktspråk när de ansträngde sig för att begränsa skadorna för Norge och försökte ställa ansvariga norska femtekolonnare till svars.

KGB:s tentakler nådde nämligen ända upp till maktens allra högsta nivåer. Wera Gerhardsen, fru till självaste statsministern Einar Gerhardsen, blev under en resa till Armenien i november 1954 förförd av KGB-officeren Jevgenij Bejlakov, vilket KGB dokumenterade med foton.

Bejlakov blev sedan placerad på sovjetiska ambassaden i Oslo och fortsatte sin kontakt med frun till Norges längst sittande statsminister genom tiderna.

KGB hade specialiserat sig på sexuell utpressning av västdiplomater sedan 1930-talet. Under och efter andra världskriget hade en ung pojke som KGB anlitat komprometterat ambassadören, ambassadrådet och attachén vid den den norska ambassaden i Moskva.

Boken beskriver hur ambassadören Rolf Andvord uppvaktas av en 17-årig rysk pojke på en badplats för homosexuella vid floden Volga i Kujbysjev, dit de norska och svenska ambassaderna i Moskva hade flyttats under de sista åren av kriget.

Andvord tog efter kriget med pojken tillbaka till Moskva där han blev ambassadörens personliga betjänt. Ambassadören varvade under sin tid i Moskva hyllningsrapporter hem till Norge om Stalin och Sovjet-systemet med promiskuösa eskapader som noggrannt dokumenterades av KGB.

KGB:s gatpojke förförde även attachén Per Gulowsen och ambassadrådet Ernest Krogh-Hansen, med sedvanlig fotografering och utpressning som följd. KGB:s mappar fylldes snart av berättelser om de norska diplomaternas sexuella äventyr med unga män.

Samtliga tre kunde obehindrat – tack vare politiskt stöd – fortsätta sina diplomatiska karriärer trots att den norska säkerhetstjänsten så småningom fick information om den utpressning de hade utsatts för.

Den norska lyhördheten för sovjetiska perspektiv gjorde strax efter kriget att utrikesminister Tryggve Lie belönades med ett ryskt hot om veto om FN:s säkerhetsråd år 1946 inte valde Lie till organisationens förste generalsekreterare.

Den sovjetiska infiltrationen av Moskva-ambassaden fullbordades av att ambassadsekreteraren Gunvor Haavik var en KGB-spion som under flera decennier levererade ett stort antal hemliga norska dokument till den sovjetiska säkerhetstjänsten.

Det var i denna miljö som storspionen Arne Treholt några decennier senare kunde skapas. Kontakter med KGB sågs av vänsterflygeln i Arbeiderpartiet som något helt naturligt och ofarligt, trots att Gennadij Titov, KGB-residenten i Oslo på 1970-talet, kallades ”Krokodilen” eftersom han aldrig släppte dem han bet sig fast i.

Thorvald Stoltenberg och andra i Arbeiderpartiets inre kärna åt och drack på dyra nattklubbar som Frascati på KGB:s bekostnad, som också betalade stugvistelser och cocktailpartyn, samt fyllde politikernas barskåp inför jul – i fredens, öst-västdialogens och politiska brobyggandets namn, skriver Alf R Jacobsen som konstaterar att när den norska säkerhetstjänsten vid upprepade tillfällen varnade för detta umgänge blev de hånade, närmast mobbade och förlöjligade.

Bokens prolog beskriver hur statsminister Thorbjørn Jagland och dåvarande justitieminister Anne Holt lagstridigt pressade Norges riksadvokat att stoppa efterforskningar i Stasi-arkivet om den misstänkte Stasi-spionen Berge Furre – politiker i Vänsterpartiets norska systerparti Sosialistisk venstre.

Det norska Arbetarpartiet var för KGB ett sällsamt bördigt växthus för plantor som odlades med en förväntan att de likt Treholt så småningom skulle blomma ut som fullblodiga spioner. Förre statsministern Jens Stoltenberg, Natos generalsekreterare, gick i denna odlingsprocess under täcknamnet Steklov i KGB:s arkiv.

År 1990 uppsökte den norska säkerhetspolisen Stoltenberg och upplyste om att det han som konfidentiell kontakt förmedlade till KGB-officeren Boris Kirillov omedelbart rapporterades till Moskva. Först då upphörde kontakten.

Kirillov hade uppdraget att rekrytera politiker och andra norrmän som agenter och konfidentiella kontakter. Dessa skulle sedan användas för att skaffa KGB och Kreml förtroliga politiska informationer och för att sprida sovjetisk desinformation och propaganda.

Handelsminister Reiulf Steen hade täcknamnet Dudin i samma arkiv, medan Norges förre stats- och utrikesminister Thorbjørn Jagland fick täcknamnet Juri.

Förre utbildningsministern Einar Førde, god vän till spiondömde Arne Treholt, blev av med alla politiska värv av betydelse redan år 1989 efter att amerikansk och brittisk underrättelsetjänst hade påstått att de hade hittat konkreta upplysningar om att Førde arbetade för KGB.

Hans KGB-kontakter hindrade honom dock inte från att bli chef för det statliga norska tv- och radioföretaget NRK.

Var den norske ambassadören Rolf Andvord ensam om att villigt fångas in av KGB via promiskuösa äventyr med unga pojkar som tvångsrekryterats av KGB när han kom till Kujbysjev i januari 1942?

Klart är att inte bara den norska ambassaden i Moskva var utsatt för sovjetisk infiltration. Även den svenska ambassaden var en tydlig måltavla. Under polisförhören med den svenske storspionen Stig Wennerström fick han på de så kallade ”snackebanden” möjlighet att berätta sådant som inte skulle tas upp under rättegången.

Förhörsledarna tolkade Wennerströms beskrivningar som att ambassadparet Rolf Sohlman och hans ryska fru Zinaida var agenter åt Sovjetunionen.

I Moskva och i Kujbysjev fick Rolf Andvord sällskap av den svenske diplomaten Sverker Åström, som kom till Moskva redan år 1940 för att sedan tjänstgöra två år i Kujbysjev, där beskickningen låg under andra världskriget.

Både Wennerströms, Andvords och Åströms personakter i svenska respektive norska Säpoarkivet – rymmer beskrivningar av sovjetiska hållhakar, homosexualitet och spionanklagelser.

Nästa nummer: De svenska diplomaterna Örnen, Solstickan och Getingen fastnade i KGB:s nät.