Det så kallade ”folkhemmet” kan sägas vara början på en ny politisk era i det svenska samhället och lanserades av Socialdemokraterna i slutet av 1920-talet. Det var en ny strategi för att uppnå ett socialistiskt samhälle genom att direkt påverka människors levnadsvillkor.
Bland annat begränsade den socialdemokratiska regeringen i början av 1930-talet frihandeln, ökade skatter och regleringar och började dela ut bidrag och subventioner för att locka till sig stora väljargrupper i samhället och därigenom vinna stöd för en socialistisk politik.
Folkhemspolitiken föregicks av försök att få politisk makt över det svenska samhället på ett annat sätt, nämligen genom förstatligande av näringslivet. När Socialdemokraterna för första gången kom till makten 1920 tillsatte man omedelbart en statlig utredning, Socialiseringsnämnden, vars uppgift var att utreda och föreslå hur produktionsmedlen i Sverige skulle kunna förstatligas.
Den socialdemokratiska statsministern Hjalmar Branting hade åren innan hämtat inspiration från kommunismen genom att på plats studera den pågående ryska revolutionen.
Förstatligande föll dock inte i god jord bland väljarna trots återkommande försök under 1920-talet. Ordföranden för Socialiseringsnämnden Nils Karleby föreslog då ett annat sätt för att uppnå utopin om det socialistiska samhället.
I stället för att föra över själva ägandet av produktionen till politiken skulle man föra över resultatet av produktionen, det vill säga beskatta den. Folkhemspolitiken banade därigenom vägen för det långvariga och obrutna socialdemokratiska regeringsinnehavet 1932–1976.
Det var dock först efter andra världskriget som beskattningen mer systematiskt började användas för att bygga upp en ny politiskt styrd sektor i samhället – den offentliga sektorn – eller ”det starka samhället” på socialdemokratiska.
Genom de monopol den nya sektorn via skatterna skulle komma att få förde man också i praktiken över ägandet av tidigare näringsgrenar till politiken.
Samma mekanism fungerade både i folkhemmet och i välfärdsstaten: Att via skatterna dra undan inkomster och göra medborgarna beroende av politiken, både genom att ta över viktiga samhällsfunktioner och dela ut ekonomiska medel till stora grupper av potentiella väljare.
Välfärdsstaten är i denna bemärkelse en politisk konstruktion i syfte att vinna val och utöva ideologisk makt över medborgarna. Välfärdsstaten var i sig aldrig det ideologiska målet utan bara ett medel.
Detta framgår bland annat i den tongivande socialdemokratiske ideologen Ernst Wigforss bok ”Efter välfärdsstaten”. Målet var en socialistisk samhällsordning med medborgare som infogat sig i denna ordning.
I dag är det dock svårt att urskilja vilka partier som vill driva välfärdsstatens utopi vidare eller ej. Från såväl höger som vänster ropar man på att stärka den offentliga sektorn. Den borgerliga (icke-socialistiska) rösten har blivit allt hesare och i många avseenden tystnat och fallit in den interventionistiska kören.
Något alternativ till välfärdsstaten finns inte på den politiska kartan. Om välfärdsstaten och politiken blivit de man sätter sin tillit till och väntar sig allt gott ifrån har de blivit denna tidsålders gud. Helt i enlighet med den socialistiska visionen.
Men politik kan aldrig möta mänskliga behov på det sätt som individen själv skulle göra om man fick bestämma över sina egna inkomster. För att citera Bo Södersten: ”Offentliga insatser – politik kort sagt – kan aldrig lösa frågan om den enskildes välbefinnande”. Kloka ord från en sanningssägare.
Om syftet är att ge så många medborgare som möjligt tillgång till grundläggande ekonomisk trygghet, tjänster och service finns det andra sätt som skulle gynna den enskilde medborgaren mer än den politiska lösningen.
Fotnot: Se Hotspots program med Anders Bergeskog om hur Sverige blev ett högskatteland på varldenidagplay.se