Utrikesdepartementet, UD, är till skillnad från övriga departement en egen myndighet. Utrikesministern ikläder sig även rollen som myndighetschef, vilket ger UD en särställning i regeringen. Ministern kan även, och i vissa fall ska, agera som myndighetschef utan de begränsningar som annars omger de övriga statsråden.

Men UD är även en sluten värld. Dels för att myndigheten, eller departementet, omgärdas av bland annat utrikessekretess. Sekretess så till vida att mer information än i andra departement faller under sekretesslagstiftningen, då verksamheten till vardags berör Sveriges relationer med främmande makt.

Det gäller även via de multilaterala organisationerna som FN, OSSE med flera, som påverkar Sveriges relation med sin omvärld.

Något som förstärker detta är den tradition, kultur och mystik som omgärdar salongerna i Sofia Albertina, eller Arvfurstens palats, där ministern och dennes stab samt rådgivare har sitt formella säte. Kristallkronor, antika möbler och att det till vardags pratas andra språk än svenska i lokalerna, även internt.

I rullorna märks efternamn som även återfinns i adelskalendern eller i samhällets absoluta toppskikt; Wachtmeister, Sparre, Trolle, Hammarskjöld, Belfrage, med flera. Namn som förknippas med bildning och fina manér, samt inte minst exklusiva eller udda vanor.

I denna miljö var Olof Palme inte obekväm, med tanke på hans bakgrund och uppfostran. Palme var något av en särling i arbetarrörelsen som sprungen ur en familj med släktband till ätter såsom von Sydow och von Born, men även med finansfamiljer som Kreuger och Wallenberg.

Palme hade med sig allt det som förutsattes i denna miljö, såsom bildning och språkkunskaper. Han behärskade flera språk, som franska, ryska och spanska utöver engelska. Men detta var något som hans närmaste rådgivare inte behärskade. De rådgivare som hade ren arbetarbakgrund blev tvärtom uteslutna ur denna miljö, och av Palmes utrikespolitiska rådgivare.

Det var främst trion Sten Andersson, Pierre Schori och Jan Eliasson som ofta spelade på det vi i dag skulle kunna kalla för härskartekniker. Enkla trick som att avfyra ett skämt på franska, som Palme förstod och kunde skratta åt, eller citera en statschef på dennes eget språk, såsom tyska, ryska eller franska. 

En av Palmes närmaste inrikespolitiska rådgivare sade för några år sedan till mig: ”De markerade att när Palme gick in på UD så var han deras. Att vi inte hade med det att göra, de pratade alltid med språk och åtbörder samt hänvisningar de visste att vi inte förstod. Vi kände oss alltid obekväma eller underlägsna i den miljön.”

Partiet kunde därmed hållas utanför den krets som inte bara formade partiets utan även Sveriges utrikespolitik. Och det var under just dessa förutsättningar som departementet kunde börja förändras långsiktigt. 

Eftersom UD har som huvuduppgift att producera åsikter kom staberna vid de olika enheterna att börja rekryteras mot bakgrund av inte bara språkkunskaper eller annan formell kompetens, utan även utifrån sina åsikter. Åsikter som skulle harmoniera med framför allt det socialdemokratiska partiet, som dominerade maktinnehavet, och den del av partiet som kontrollerades av personer som såg det socialistiska DDR som sin naturligaste samarbetspartner.

Med vurmen för DDR följde även fördjupade relationer till Kuba och hela den islamistiska världen.

Denna gruppering kom över tid att behärska ett av Socialdemokraternas viktigaste verktyg: utnämningsmakten – den makt en regering själv har att kunna utse och avsätta myndighetschefer och andra i ansvarsställning i statsförvaltningen. I dag omfattas även delar av rekryteringsprocessen till diplomatprogrammet av denna kontroll. 

I rekryteringen av kandidater är riksdagen representerad med en person som ska delta i urvalet av sökande. Trots att det är Socialdemokraterna som sitter vid makten innehas den platsen, som ska representera samtliga riksdagspartier, av Olle Burell (S) sedan två mandatperioder.

Om man ser till vilka som antagits är det påfallande många som är öppna med sitt politiska engagemang. Bland annat antogs Sassan Alexander Akhlaghi, Stefan Löfvens förre utrikespolitiske rådgivare, till diplomatprogrammet efter att han lämnat statsrådsberedningen. Akhlaghi har förutom ett svenskt medborgarskap även ett iranskt och har bland annat studerat vid universitetet i Teheran, som annars är reserverat för regimtrogna studenter.

Akhlaghi kommer partiinternt närmast ifrån att ha varit ordförande för Föreningen Hjärta – en tidigare del av Socialdemokrater för tro och solidaritet. Bland hans företrädare märks bland annat Omar Mustafa, tidigare ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, IFiS.

IFiS är enligt dem själva i praktiken Muslimska brödraskapets sammanhållande organisation i Sverige, med direkta band till Brödraskapets europeiska organisationsstruktur, Council of European Muslims, som man varit med och grundat.

Ett annat exempel på hur politisering av UD har gått till är rekryteringen av Peter Weiderud till KH, UD:s enhet för konflikthantering. Weiderud, som tidigare varit politiskt sakkunnig åt Carin Jämtin under sin tid som biståndsminister, har en bakgrund inom Svenska kyrkan som utrikeschef, samt utrikespolitisk chef vid Kyrkornas världsråd.

Vid valvinsten 2014 utsågs Weiderud av regeringen Löfven I till direktör vid Svenska institutet i Alexandria, som ansvarar för religionsdialog och konfliktförebyggande insatser. 

Det är väl känt, även utanför UD, att Weiderud kom att fokusera på dialogen med Muslimska brödraskapet, samt de religiösa företrädare som ställt sig kritiska till staten Israels existens. Det Muslimska brödraskapet är för övrigt förbjudet i Egypten.

Sommaren 2018 dök Weiderud helt överraskande upp i Sverige, och några månader senare meddelade UD att institutet skulle stängas. UD lät förstå att kontraktet med Statens Fastighetsverk hade avslutats, då man inte kommit överens om hyresnivåerna, en uppgift som visade sig inte stämma.

UD sade upp avtalet mitt i en hyresperiod och Statens Fastighetsverk meddelade mig att de inte kände igen sig i beskrivningen, då ingen dialog förevarit på flera år när UD utan förvarning tömde lokalerna.

Efter hemkomst, och efter att Weideruds förordnande löpt ut, tillsvidareanställdes han som kansliråd vid KH med ansvar för religionsdialog av den tidigare utrikesministern Margot Wallström personligen.

Kopplingen mellan religion och politik har sedan lång tid varit tydlig. Den åtskillnad som görs i andra västländer görs inte av någon socialdemokratisk ministär. Kanske framför allt eftersom företrädare som Carin Jämtin även är aktiv i Socialdemokrater för tro och solidaritet, samt Margot Wallströms tydliga engagemang i Svenska kyrkan. Vilket gör att rekryteringen av Sassan Akhlaghi kom att te sig naturlig.

Denna uppluckrade hållning är dock av äldre datum. Den vitsordades av Mehmet Kaplan, som vid Muslimska brödraskapets årliga europeiska ungdomskonferens 1999, som arrangerades av FEMYSO, CEM:s ungdomsorganisation, förde protokollet.

Kaplan redogör i protokollet för hur Peter Weiderud som representant för UD menade att synen på religion och politik höll på att ändras. Man tyckte inte från svenska UD:s sida längre att det var självklart att dessa två borde vara åtskilda – något som fick många av mötesdeltagarna att lyfta på ögonbrynen.

Beskedet var lika välkommet som förvånande då övriga Europa låg fast, och fortfarande ligger fast, i den traditionen. Men det var definitivt något som åhörarna ville höra.

I dag är UD inte längre ett opolitiskt departement utan i praktiken en delvis integrerad del av det socialdemokratiska partiet, åtminstone på chefstjänstemannanivå. En integration som även lett till att politik och religion inte längre kan skiljas åt.