Konservatismen uppstod som politisk idétradition i kölvattnet av den franska revolutionen 1789. Från första början fanns en religiös dimension med i det politiska tänkandet, som formulerades av Edmund Burke (1727–97) och fransmannen Joseph de Maîstre (1753–1821).

En bakgrund till det var framför allt de våldsamma angrepp på kristendom och kyrka som skedde i Frankrike.

En annan faktor som spelade en viktig roll utgjordes av det faktum att kyrka och stat på olika sätt hängt samman i Europa ända sedan den romerske kejsaren Konstantin den store erkände kyrkan på 300-talet.

Edmund Burke var irländare och med stor sannolikhet kryptokatolik och frihetsinriktad. Han försvarade det brittiska styrelseskicket med dess inslag av både en bred, historiskt förankrad statskyrka och yttrande- och religionsfrihet.

Vad han framför allt avskydde hos de radikala franska revolutionärerna var deras kristendomsfientlighet, våldsamhet och naiva tro på att kunna skapa ett nytt samhälle utan förankring i samhällets historiska traditioner.

Joseph de Maîstre var katolik och ville återställa det styre som präglat Frankrike före revolutionen. Han var inte lika frihetsinriktad som Burke, men hyste samma antipatier som denne.

Sent i sitt liv skrev han boken Du Pape (Påven), där han argumenterade för att ett återupprättat påvedöme var det enda som i längden kunde skapa fred i Europa.

Burkes och de Maïstres utgångspunkter var bland annat:

• att politisk makt ytterst kommer från Gud.

• att människan är en religiös varelse.

• att kyrkan spelar en positiv roll i samhället, bland annat genom sin omsorg om fattiga och sjuka.

• att samhällets historiska traditioner bör vara vägledande när förändringar diskuteras.

• att våldsamma maktövertaganden leder till negativa konsekvenser för hela samhället.

Mycket av detta har följt med och delats av konservativa politiska tänkare och politiska partier i olika länder fram till i dag. I takt med sekularisering och separation mellan kyrka och stat har sekulariserade varianter av konservativt politiskt tänkande uppstått i Europa och den anglosaxiska världen.

Vad som bevarat sin giltighet är uppfattningen att politisk makt har ett begränsat syfte, att religion spelar en ofta betydande och positiv roll i människors och samhällens liv, samt att religion härbärgerar olika typer av traditioner och kan spela en modererande roll i snabba samhällsförändringar.

Dessa uppfattningar har blivit alltmer aktuella och betydelsefulla under de senaste decennierna, i takt med religionernas återkomst, och skapar förutsättningar också för framtida kopplingar mellan en frihetlig konservatism och religiösa samfund.

Till skillnad från de radikala sekulära politiska strömningarna finns en uppenbar potential i konservativt politiskt tänkande att erbjuda både socialt utrymme och tankemässiga redskap att hantera en ökad religiositet i både Västerlandet och andra delar av världen.

Slutet av 1900-talet och början av 2000-talet har präglats av de historiska religionernas återkomst. Kristen tro, islam, hinduism och buddhism har alla på olika sätt fått en starkare ställning i respektive kärnområden under de senaste fyrtio åren.

Kristen tro har dessutom spritts genom mission i Afrika, Asien och den postkommunistiska världen, på ett oväntat sätt.

Detta aktualiserar äldre konservativt politiskt tänkande när det gäller relationen mellan religion – särskilt kyrka och kristen tro – och stat, samhälle och politik.

Den modernisering som skett har inte försvårat för kyrkorna, utan tvärtom varit en hjälp. Kristen tro, och andra slag av religiös tro, är i allt högre utsträckning ett personligt val men samtidigt något som oftast utövas i sociala gemenskaper. Det passar väl in i ett samhälle präglat av marknadsekonomi, urbanisering och modernisering, där individen i allt högre grad får ett större ansvar för sitt liv.

Religiös tro hjälper individer att finna mening i livet men ofta också en social gemenskap, som erbjuder nätverk i en tid av snabba kast och sociala förändringar.

Konservatismen utgår från att människan är en religiös varelse och ofta tillhör någon religiös gemenskap. Konservatismen har samtidigt alltid slagit vakt om majoritetssamhällets traditioner och förhållningssätt.

Detta är en bra grund för en realistisk politik i ett samhälle som präglas av växande religiösa gemenskaper och konflikter mellan dessa och sekulariseringskrafter.

Konservatismens pessimistiska människosyn och motstånd mot totalitära hot gör den också till en hållbar ideologisk motkraft i tider där islamism och annan typ av våldsbejakande extremism spelar en roll.

Fotnot: Se Hotspots program med Torbjörn Aronson om konservatismen här