En skämtteckning passerade mitt Facebook-flöde i helgen. Den föreställde en frågesport med namnet ”Fakta spelar ingen roll”. Programledaren vände sig till de tre tävlande och sade: ”Beklagar Arthur, ditt svar var helt korrekt, men Paul ropade ut sin åsikt högre så han får poängen. En bonuspoäng går till Sussi eftersom hon upplevde sig kränkt av ditt svar.”
Bilden fångar en attityd som satt sig djupt i vår kultur, en attityd som går under namnet postmodernism. Själva termen går tillbaka till den franske filosofen Jean-François Lyotards bok Det postmoderna tillståndet från 1979 och har figurerat i den offentliga debatten under många decennier, både som modeord och skällsord.
Men vad innebär den?
Postmodernism innebär ett avvisande av alla förpliktigande berättelser om verkligheten, ett motstånd mot övertygelser om hur något är. Som den amerikanske litteraturprofessorn Allan Bloom skrev i sin klassiska bok The closing of the American mind redan 1987: ”Det finns en sak som en professor kan vara absolut viss om: att närapå alla nya studenter tror eller säger sig tro att sanningen är relativ.”
Om sanningen är relativ går det inte längre att tala om vad något är i sig självt, utan bara hur det är i relation till mig. Hur jag upplever och tolkar det. Sanning kommer då att handla om vad som är sant för mig. Det handlar inte längre om att upptäcka och förstå en objektiv verklighet som finns oberoende av mig. Nej, den enda åtkomliga sanningen är subjektiv; något som jag konstruerar.
Med Nietzsches ord: ”Det finns inga fakta, endast tolkningar.”
Detta synsätt tillämpas inte på alla områden, det skulle skapa kaos. Naturvetenskapen dör ut om den blir postmodern. Som Susanne Aalto, professor i radioastronomi vid Chalmers, svarade när hon i P1:s söndagsintervju fick frågan om varför vi ska bry oss om svarta hål: ”Därför att de är där!”
Men på andra områden – som genusvetenskap, litteratur, sociologi och teologi – möter oss den postmoderna attityden. Än mer, den sätter sig i sinnet som en allmän inställning i kulturen.
Postmodernismen växte fram som en berättigad kritik av de stora berättelserna, vars sanningsanspråk ofta fått motivera förtryck. Det gäller marxismen och dessvärre också den kristna kyrkan. Men det är en sak att kritisera och dekonstruera en stor berättelse om livet, det är något annat att erbjuda ett bättre alternativ. Inte minst om utgångspunkten för alternativet är människans subjektivitet.
När den sekulära upplysningen förkastade Gud och uppenbarelsen i Bibeln valde man att sätta människan i centrum i stället. Den grekiske filosofen Protagoras ord gjordes till motto: ”Människan är alltings mått.” Förhoppningen var att förnuft och sanning skulle ersätta tro och vidskepelse.
Men på sikt blev resultatet det motsatta. Människan är begränsad och det innebär att om man gör människan till alltings måttstock kommer alla fasta måttstockar att upplösas. Det är vad vi ser i dag. Postmodernismen är ett oplanerat barn av den sekulära humanismen.
Ställd inför ett subjektivt sanningsbegrepp är det lätt att tänka: Om det här är sant för mig och det där är sant för dig, då kommer tolerans att följa. Men i stället har utvecklingen gått åt motsatt håll, med ökad polarisering. Hur kommer det sig?
När författaren Lena Andersson i DN kommenterade postmodernismen beskrev hon den som ”en stängning, ett farväl till det djupare tänkandet om människans vara och tingens natur. Det går inte att tänka om sådana fenomen när man överallt bibringas att förnuftet är fördomens säte och bara speglar det egna intresset, och att människan inte har någon natur utan blir vadhelst hon önskar sig vara. Det rationella samtalet upphör i samma stund. Endast en sak återstår men den blir desto viktigare: kampen, glöden och hängivenheten.”
I en postmodern kultur tror vi inte på sanning och förnuft. Men det gör inte att vi upphör att vara människor. Vi är fortfarande djupt engagerade i livet och kan inte bara resignera. Då väljer vi i stället känslorna som främsta redskap och skruvar upp tonläget – som vore volym ett argument – och så växer intoleransen.
Och utan att notera det börjar vi tala om ”vår” sanning som om den är objektiv – och därför något alla bör böja sig för! Så slutar postmodernismen i en brinnande självmotsägelse.