Det som åstadkommit denna stora förändring inom kyrkan är, enligt Jesper Bengtsson, i stor utsträckning socialdemokratin, ett parti som han själv tillhör. Han beskriver sig i samtal med Världen idag som kristen och troende, dock utan personlig relation till kyrkan och dess verksamhet.
Boken Reformismens väg har skrivits på uppdrag av den socialdemokratiska kyrkomötesgruppen. Den speglar de olika attityderna till Svenska kyrkan i den tidiga socialdemokratin, dels en linje som snabbt ville kapa banden till Svenska kyrkan – och gärna också försvaga den – dels de som inte ville släppa kontrollen över en viktig institution, till exempel förre finansministern Gunnar Sträng, som fällde kommentaren: ”Aldrig ger jag svartrockarna den makten”.
– Men det fanns också, i de stora medlemsleden, många som hade nära band till kyrkan och som satt i kyrkbänkarna på söndagarna, menar Jesper Bengtsson.
Denna stora grupp blev till sist avgörande.
Relationen till kyrkan var föremål för intensiva diskussioner på åtskilliga partikongresser under i princip hela 1900-talet, där vissa ville gå hårt fram, bryta med kyrkan och konfiskera den kyrkliga egendomen, medan andra ville gå den väg som partiet valt också i politiken: den långsamma förändringens, reformismens, väg.
– Ja, det stämmer, säger Jesper Bengtsson, men hävdar att den fientliga inställningen till kyrkan upphörde redan på 1920-talet.
– Från den tidpunkten var man inte längre anti-kyrklig, inte längre emot utan med, säger han.
– Det gamla fientligheten fick vika för den nära relation till kyrkan som fanns hos många.
Begreppet ”reformismens väg” har en tydlig koppling till den väg av successiva reformer och förändringar som präglar det politiska livet. Och det är också förändringar med tydligt politiskt innehåll som, enligt Bengtsson, kännetecknar förändringen i Svenska kyrkan: arbetsmiljö, organisation, värderingar som ligger nära socialdemokratin, och som slutpunkt, hittills, en förändrad syn på äktenskapet genom införandet av samkönade vigslar.
– Nu har också tillkommit en vilja att slå vakt om det som åstadkommits, att hindra att politiska landvinningar som man uppnått rullas tillbaka. Här ses framför allt Sverigedemokraternas ambitioner i kyrkovalet som hotfulla.
I samtalet med Världen idag tonar Jesper Bengtsson dock ner socialdemokraternas politiska ambitioner.
– De som företräder partiet i kyrkliga sammanhang är i de flesta fall aktiva kyrkomedlemmar som också är socialdemokrater.
Jesper Bengtsson har noterat att några före detta ärkebiskopar – såsom Gunnar Weman och KG Hammar – uttalat sig kritiskt om den politiska styrningen av kyrkan.
– Det är den modell kyrkan har valt, men kyrkan kan naturligtvis välja en annan, det är fullt möjligt. Med en annan folkkyrkosyn kanske det är de aktivt troende som ska rösta. Men nu har man valt den här linjen.
– Jag tar inte ställning till hur det bör vara, jag har bara skildrat socialdemokratisk kyrkopolitik.
Som reformprojekt betraktat är förändringen av kyrkan nästan unik i sin uthållighet och sin långsamma men grundliga process.
– De konservativa krafterna har aldrig försvunnit, men tendensen har varit tydlig och obeveklig. Steg för steg har kyrkan klivit in i modern tid, säger Jesper Bengtsson.