Bibeln fick en central plats i diskussioner om teologi och etik under reformationstiden på 1500-talet. En följd av detta blev att modeller för styrelseskick hämtades från Bibelns berättelser.
Bland franska protestanter blev den bibliska förbundstanken en resurs för konstitutionellt tänkande, vilket i tidens längd påverkade både Storbritannien, USA och många andra demokratier.
En grundlag, eller med ett annat ord en skriven konstitution, är en grundbult i den moderna demokratin. Syftet med en grundlag är att via ett system med skrivna rättsregler begränsa staten, och de beslutande politiska organens, makt. Det syftar i sin tur till att motverka maktmissbruk och tendenser till diktatur, tyranni och ett auktoritärt styre.
Tanken på att begränsa och balansera olika maktcentra och olika politiskt beslutande organ i ett samhälle fanns uttryckt redan av Aristoteles på 300-talet f Kr. Men med ett konstitutionellt styre avsåg Aristoteles inte ett politiskt styre begränsat av en grundlag. Han syftade på ett samhälle som var lagstyrt och där olika samhällsklasser balanserade varandra, så att inte en samhällsklass kunde förtrycka de övriga.
Sådana hot fanns både från de rikaste i ett samhälle och från de fattigare samhällsklasserna. Om de fattiga kunde bestämma via majoritetsbeslut i en folkförsamling kunde de förtrycka de egendomsägande, och så vidare.
Men en grundlag i modern mening fanns inte i de grekiska stadsstaterna.
I Romarriket fanns olika statsorgan som i teorin skulle kunna balansera varandra, men det fanns inte någon skriven grundlag och makten tenderade att koncentreras till kejsaren.
Det medeltida feodalsamhället i Europa byggde i hög utsträckning på sedvanerätt, ett system med trohetseder och en decentralisering av makten från kung eller kejsare och nedåt till olika adelsmän och godsägare.
I vissa fall upprättades grundläggande dokument som begränsade kungars makt, till exempel Magna Charta 1215 i England. Magna Charta var ett avtal mellan den engelske kungen ”Johan utan land”, adeln och prästerna i England, och begränsade kungens makt.
Denna typ av dokument var en slags föregångare till våra dagars skrivna konstitutioner.
Under 1500- och 1600-talen skedde en ökad koncentration av makten till kungar, vilka blev alltmer enväldiga. De fann nya vägar att finansiera armé och administration och kunde efterhand begränsa både feodaladelns och den katolska kyrkans makt.
Det sistnämnda skedde i kölvattnet av den protestantiska reformationen, som gav furstar större möjligheter att antingen bryta med påven helt eller tilltvinga sig ökad kontroll över kyrkan på det egna territoriet.
Men den protestantiska reformationens människosyn, som betonade människans syndafördärv och fullständiga oförmåga att av egen kraft kunna uppfylla Guds lag, fick återverkningar även i det politiska tänkandet.
Om människan var präglad av ett djupt syndafördärv skulle maktkoncentration ofelbart leda till tyranni och förtryck, menade man. Samtidigt betonade den allmänna kristna socialetiska traditionen att även onda härskare skulle åtlydas så länge de inte försökte tvinga sina undersåtar att bryta mot Guds ord.
Med de ökande religiösa motsättningarna, och övergreppen som följde, började den traditionella kristna socialetiken att problematiseras. Sankt Bartolomeinatten 1572, då tusentals franska protestanter mördades i Paris och sedan i andra städer, blev en vändpunkt.
Två protestantiska franska adelsmän, Hubert Languet (1518–81) och Philippe de Mornay (1549–1623), grep sig an den delikata frågan om när kristna undersåtar hade rätt att försvara sig mot tyranner, och på vilket sätt. Deras 1579 anonymt utgivna skrift Vindiciae contra tyrannos (ungefär: Försvaret av [friheten] mot tyranner) blev avgörande för utvecklingen av idéer om grundlagar som kunde förebygga och förhindra förtryck av enväldiga härskare.
Med typisk protestantisk bibelcentrering tog de sin utgångspunkt i Gamla testamentets förbundstanke, det vill säga Guds förbund med Israel, dess kungar och folk. Förbunden innehöll alltid förpliktelser åt båda hållen och förutsatte för sitt upprätthållande att båda kontrahenterna fullgjorde sina förpliktelser.
När Israels kungar gjorde uppror mot Gud uppträdde profeterna mot kungarna, och vissa kungar avsattes på grund av sina förbundsbrott.
Allt detta var tillämpbart i samtidens politik, där kristna förföljdes av enväldiga härskare som inte respekterade Guds ord eller samvetet. Languet och de Mornay visade att folkligt motstånd mot tyranner kunde motiveras bibliskt. Motstånd mot tyranner skulle emellertid ske på ett lagligt sätt, genom att de som hade makt och ansvar i staten skulle använda den.
Något allmänt uppror uppmuntrade Vindiciae contra tyrannos inte till.
Betoningen av lag, kontrakt och förbund mellan styrda och styrande, och uppfattningen att all mänsklig makt var begränsad och borde uttryckligen beskrivas, liksom rätten att i extrema situationer avsätta tyranner, fördes vidare i protestantiskt politiskt tänkande.
I nästa artikel ska vi ses hur dessa uppfattningar togs upp och tillämpades av de första kristna demokraterna i England på 1600-talet.