Att Utrikesdepartementet i dag är starkt influerat, i vissa avseenden dominerat, av post-marxistiskt tankegods börjar bli alltmer känt bland allmänheten. Men hur gick det egentligen till? Hur kom det sig att en hybrid av Sovjetinspirerad post-marxism blandat med en lagom dos religion från 68-kyrkan kunde ta så stort utrymme?
För att finna en förklaring på detta måste vi gå långt tillbaka i tiden. Till tiden innan studentrevolten, som kulminerade 1968 och som sedan fått återverkningar långt in i våra dagar.
Det är svårt att sätta någon egentlig startpunkt för denna utveckling, men ett årtal och en händelse som kan användas, och som satte sin prägel på utvecklingen, var Olof Palme och hans resa till Algeriet 1962.
Men inte på det sätt som omvärlden kanske kan tro.
Olof Palme var en mer komplex natur, skulle det visa sig, och när nu historien om honom kan skrivas med viss distans var han allt annat än den landsförrädare som många vill göra honom till. Tvärtom skulle det visa sig att utan Palme som höll tillbaka skulle Sverige ha befunnit sig i en ännu allvarligare situation under det kalla kriget än vad som blev fallet.
Palme hade, enligt honom själv, blivit socialdemokrat genom tre viktiga händelser.
Den första av de tre händelserna han avsåg var skattedebatten i Stockholms konserthus 1947 mellan socialdemokraten Ernst Wigforss, Högerpartiets Jarl Hjalmarson och Folkpartiets Elon Andersson. Den andra var USA-vistelsen 1948, då de stora klassklyftorna där uppdagades för honom, och den tredje var en Asien-resa 1953, när han ställdes inför kolonialismens konsekvenser.
Men att endast tillskriva USA-vistelsen anledningen att Palme kom att bli fientligt inställd till USA är att göra det för enkelt för sig. För samtidigt med denna vistelse föddes en stark kärlek till USA och de möjligheter som det amerikanska samhällsskicket kunde erbjuda den enskilde som arbetade hårt och förvaltade sitt pund.
Palme blev efter denna vistelse USA trogen, trots att han senare i karriären hamnade på kollissionskurs med bland annat president Nixon. Om det vittnar UD:s förste folkrättslige expert Bo Theutenberg i sina dagböcker från UD. Theutenberg var den opolitiske tjänsteman som Palme själv valde ut för att sekondera honom i förhandlingarna om den vita zonen öster om Gotland 1986. En förhandling som aldrig blev av då mordet på Palme kom emellan.
Bo Theutenberg var, till skillnad från de politiska tjänstemännen Pierre Schori och Jan Eliasson, känd som en ”hard-liner” i relation till Moskva. Och mycket riktigt tvingades Sverige till eftergifter i den gränsdragning som senare ägde rum efter hans död.
Palme, visar det sig, var den som höll emot sin egen inre krets, som över tid kom att sätta Palme i en rad bekymmersamma situationer med dess Sovjet-tillvända förhållningssätt.
Det som kanske mest av allt öppnade dörren för denna krets att ta sig nära Palme var hans resa till Algeriet 1962. Palme var då ledamot i Nämnden för internationellt bistånd (NIB, föregångare till dagens biståndsmyndighet Sida) samt i Arbetsgruppen för svensk utlandshjälp.
Resan satte starka spår hos Olof Palme, som sedan återkommande kom att hänvisa till den i sina brev och sina tal. Palme fascinerades av kraften i den algeriska frihetskampen, en frihetskamp som ideologiskt kom att präglas av Franz Fanon.
Algeriern Franz Fanon är för eftervärlden mest känd som författare till boken Jordens fördömda, och som i mångt och mycket ramar in de koloniserade folkens frustration och vrede över att vara koloniserad av ett kapitalistiskt Väst. Det var mycket av Fanons idéer som var bärande i den algeriska frihetskampen, en kamp som Palme fann legitim – men där han i stunden inte såg de oförsonliga våldsbejakande dragen.
Denna fascination öppnade då dörren för kontakter med de personer och idévärldar som Fanon i sin tur kom att alliera sig med. Som den post-marxistiska Sovjettrogna kommunismen, som i sin tur även hade börjat samarbeta med såväl den sunni-som shia-muslimska islamismen.
Det är inte fel att säga att Olof Palme sänkte garden med denna fascination över den algeriska frihetskampen. En fascination, en vek punkt, som kom att utnyttjas av det som senare blev hans entourage.
Denna sänkta gard kom sedan att befästas genom att Palme blev ecklesiastikminister, eller ansvarig för den svenska skolan, 1967, året innan studentrevolten slog ut i full blom.
Palme kom då att få reformen av den svenska grundskolan i knät med dess upphovsman Stellan Arvidson. Arvidson var en av Socialdemokraternas tyngsta auktoriteter inom skolpolitiken men även engagerad i utrikespolitiken i allmänhet och relationerna med DDR och Sovjetunionen i synnerhet.
Från 1969 till 1987 var Arvidson ordförande i det regimtrogna Förbundet Sverige-DDR och mottog flera höga östtyska utmärkelser, bland annat ”Folkvänskapens Stora Stjärna” 1977. Åren 1969–1973 var han ordförande i Ständiga internationella kommittén för erkännande av DDR.
Arvidson kom att efterträdas som ordförande i Förbundet Sverige-DDR av biskopen i Stockholms stift, Lars Carlzon. Och i och med det gjorde Svenska kyrkan sitt insteg på scenen. En världsåskådning som docent Johan Sundeen berör i sin bok 68-kyrkan. Arvidson var 1972 dessutom med om att återuppliva Svenska Fredskommittén och fungerade sedan som dess ordförande i många år. Det av Sovjetunionen styrda Världsfredsrådet var en annan arena där han var aktiv.
Arvidson höll fast vid DDR även efter regimens kollaps, ja, ända fram till sin död 1997, och ansåg att DDR var den främsta statsbildning som mänskligheten någonsin skapat.
Detta är det preludium som spelades upp inför 1973 – året då allt hände. När nu dessa schackpjäser väl ställts upp kunde sedan partiet börja. Ett schackparti som fortfarande pågår in i våra dagar.
År 1973 kom DDR att erkännas som egen stat, och samma år öppnade Palestinska befrielseorganisationen (PLO) sitt första representationskontor i Östberlin. Detta kom senare att följas av en representation i Stockholm. Något som var naturligt i den vänskap som grundats genom både Olof Palmes engagemang i de koloniserade och senare avkoloniserade områdena, samt inte minst partisekreteraren Sten Anderssons vänskap med Yassir Arafat.
Arafat, PLO:s relativt nyvalde ledare, var dessutom kusinbarn till den forne stormuftin i Jerusalem, ett kusinbarn som, inte bara föddes in i det Muslimska brödraskapet, utan även blev en del av de influenser som kom ifrån ett post-marxistiskt Europa – där Sveriges relationer med DDR, som började byggas långt före att Sverige erkände statsbildningen, kom att spela in. Och där den rörelse som kallas för 68-rörelsen kunde börja etablera sig i statsförvaltningen, där vi i dag kan uppleva hur dess barn, 68-rörelsens kärleksbarn, för sina föräldrars idévärld vidare.
Denna idévärld, som innebär lika delar post-marxistiskt tankegods som en aktivism, har i sin tur utvecklats till tjänstemannaaktivism, i allt från bygglovsärenden som nekas med hänvisning till biologisk mångfald till promemorior om bojkott av Israel och andra västländer.