William McKinley – president och bekännande evangelikal

En del amerikanska presidenter glöms lätt bort, även om de förtjänar uppmärksamhet. William McKinley (Jr.), USA:s 25:e president är en sådan. Han föddes i Niles, Ohio, den 29 januari 1843, in i en metodistisk familj av engelskt/irländskt/skotskt ursprung med sammantaget nio barn.

Hemmet präglades av kristen tro. Föräldrarna gick regelbundet till gudstjänster och metodistklasser; barnen följde med till gudstjänsterna och gick även i söndagsskola. Modern, som var en förebild för William, lärde honom att be och tog med honom till vardagsbönemöten.

År 1856 hade den blivande presidenten en omvändelseerfarenhet. Vid en ungdomssamling i sin metodistkyrka i Poland, Ohio, bekände han: ”Jag har syndat. Jag vill bli en kristen”; ”Jag ger mig själv till Frälsaren, som gjort så mycket för mig.”  Några dagar senare sade han: ”Jag har funnit det stora prisets pärla”; ”Jag älskar Gud”. Några år senare blev han medlem i kyrkan.

Som tonåring studerade McKinley flitigt Bibeln och diskuterade ofta det lästa, både med sin pastor, sina söndagsskollärare och andra. Så småningom blev han själv söndagsskollärare. Detta uppdrag har även senare presidenter innehaft, såsom Jimmy Carter, Ronald Reagan och George H. W. Bush.

McKinley var den siste president som tjänstgjort under inbördeskriget. Det rapporterades att han under detta regelbundet deltog i bönesamlingar, besökte väckelsemöten, aldrig svor, rökte eller drack alkohol.

Bekännelsen fanns alltid där: Jesus Kristus var hans Herre och Frälsare. I sin dagbok, inför det första slaget han skulle delta i, skrev han: ”om jag stupar så gör jag det inte endast för mitt land utan också som en Jesu Kristi soldat.” Han tillade: ”Om vi aldrig möts igen här på jorden, kommer vi att mötas runt Guds tron i himlen.”

Efter kriget och juristutbildning i New York återvände McKinley till Ohio. Han gifte sig 1871 med Ida Saxton, som blev medlem i makens metodistkyrka. En stor sorg var att parets båda döttrar dog i mycket ung ålder, den ena innan sin första födelsedag.

McKinley var under hela sitt liv en bibelläsare och trogen kyrkogångare. Som president deltog han i gudstjänsterna i Metropolitan Methodist Church. Han sade att han ”tyckte om att höra pastorn predika ett klart, enkelt evangelium ‒ om Kristus och Honom som korsfäst”. Det sägs att han gärna nynnade på psalmer och gav generöst till sin församling, både i Canton och i Washington, D.C.

Vid sin första presidentinstallation 1897 valde McKinley att sväras in med Bibeln öppen på 2 Krön. 1:10: ”Ge mig nu vishet och förstånd till att vara ledare och anförare för detta folk.” Vid den andra installationen valde han istället ett ord från Ords. 16:21‒22: ”Den som har vist hjärta kallas klok, och ljuvligt tal främjar lärdom. Den som äger insikt har en källa till liv,...”

Bibeln kunde han kalla ”Guds kärleksberättelse till människan”; vidare ”att finna sanningen i Guds Ord”…”är den största upptäckt en människa eller nation kan göra”.

Han förblev metodist livet ut: Som president sade han: ”Jag är metodist och inget annat än metodist ‒ en kristen och inget annat än en kristen.”

Trots oviljan att åter gå till krig – McKinley sade att han redan varit med om ett – såg hans presidentperiod såväl det korta spansk-amerikanska kriget 1898 och det filippinsk-amerikanska kriget. Republiken blev ett imperium. Kuba och Puerto Rico, Guam och Filippinerna kom under amerikansk kontroll. Inträdet sågs som en nödvändig kamp för fred och lugn.

McKinley uppfattade att Gud brukade USA som sitt verktyg för denna sak. Efter det spansk-amerikanska kriget sade han: ”En kristen nations tro, känner igen Allsmäktig Guds hand i den svåra prövning vi har gått igenom. Gudomlig hjälp synes uppenbar överallt. I kampen för mänsklighetens sak har vi påtagligt blivit välsignade.”

Välkända är orden om han i ett skede ivrigt bad Gud om vägledning och att han i ett ögonblick fick svaret att USA måste erövra Filippinerna; för att ”utbilda dem, lyfta upp, civilisera och kristna dem, och att med Guds nåd göra det bästa vi kan för dem, som våra medmänniskor för vilka Kristus också dött.”

Oroligheter på hemmaplan ledde till att en anarkist, Leon Czolgosz, sköt McKinley. Skottskadad yttrade han om förövaren: ”Låt ingen skada honom. Må Gud förlåta honom”.

McKinley avled några dagar senare, den 14 september 1901. Inför slutet bad han Fader vår och mumlade sin favoritpsalm: ”Närmare Gud till dig.” De sista orden var: ”…Hans vilja, inte vår, må ske”. Tron förblev intill slutet hans kännetecken.