Kultur
”Vita män är roten till allt ont” – Marx och nyvänstern i ny skrud
Utifrån en intersektionalistisk utgångspunkt delas mänskligheten in i olika raser och i ett antal olika kön. Överst i makthierarkin står vita män och längst ner i hierarkin finns hbtq-personer och fattiga kvinnor som tillhör icke-vita raser, skriver Torbjörn Aronson.
Marxismen har alltid innehållit tron på att de förtryckta grupperna har en slags messiansk roll att spela och därför har rätt att ta till våld och göra uppror.
Marxismen har varit en stark drivkraft för politisk förändring under 1800- och 1900-talen. Resultaten förskräcker, men efter varje katastrof har ideologins företrädare gjort omtolkningar för att kunna fortsätta driva en liknande politik. I centrum står ett förkastande av den västerländska samhällsmodellen och ytterst sett ett legitimerande av fysiskt våld som en lösning på politiska konflikter.
Under det senaste decenniet har olika progressiva postmoderna idéer förenats med en slags uppochnervänd marxism. Den nya idésyntesen kallas ibland intersektionalism. Det handlar om en indelning av mänskligheten i olika abstrakta kollektiv, vilka tänks befinna sig i en makthierarki.
Mänskligheten delas in i olika raser och i ett antal olika kön. Överst i makthierarkin står vita män och längst ner i hierarkin finns hbtq-personer och fattiga kvinnor som tillhör icke-vita raser. Med hjälp av politiska beslut och i förlängningen även revolutionärt agerande ska makthierarkin rivas ner eller vändas upp och ner.
Denna politiska ideologi har ingen explicit koppling till den klassiska marxismens betoning av att kapitalismen skapar förtryck av sociala klasser och leder fram till kamp mellan sociala klasser. Men i praktiken finns även antikapitalistiska och klassiska marxistiska strömningar under ytan i de vänsterrörelser som anammat intersektionalismen.
I samband med de motsättningar som uppstått i USA efter polisiära övergrepp mot afroamerikaner, men också i Europa, har marxistisk antikapitalism dykt upp i intersektionalistiska sammanhang.
Ett av problemen med denna nya ideologi med marxistisk inspiration är att den singlar ut vita män som helhet som roten till allt ont, ungefär som den klassiska marxismen gjorde med företagare och kapitalägare.
Samtidigt som intersektionalismen har pekat ut alla vita män som världens stora problem, har nationalistiska rörelser uppstått med många vita män som själva upplever sig som underprivilegierade. De känner sig lurade av den liberala globala världsordningen, vilken verkar gynna alla andra men inte dem.
Resultatet blir en växande politisk polarisering med en uppenbar våldspotential. Våld har följt i marxismens spår från början, särskilt när marxismen omsatts i social och politisk handling.
Bakgrunden till marxismens våldstradition finns i dess revolutionsromantik och dess sekulära messianism. Karl Marx (1818–83) skapade en mångfacetterad och komplex politisk ideologi. Den innehöll både historiefilosofi, samhällsvetenskaplig teori och en slags pseudoreligiös messianism.
Messianismen innebar att de förtryckta klasserna, vilka inte längre hade någon stark bindning till det förflutnas traditioner och religion, skulle göra revolution och skapa ett helt nytt samhälle. Det nya samhället skulle upphäva klassamhället, vilket i sin tur skulle leda till att en ny god människa skulle uppstå.
Revolutionärt våld var således en väg till det klasslösa paradiset, där den goda människan skulle födas. Marxismen har alltid innehållit tron på att de förtryckta grupperna har en slags messiansk roll att spela och därför har rätt att ta till våld och göra uppror. Detta går igen även i dag och det finns en sådan revolutionär underström i den kulturella typ av marxism som intersektionalismen är.
Hur har detta kunnat uppstå efter kommunismens fall 1989 och efter att en liberal global världsordning etablerats? Det finns naturligtvis olika faktorer som har spelat roll för denna utveckling. En är att nyvänstern, som växte fram i slutet av 1960-talet och utgjorde en del av studentrevolten 1968, innehöll flera olika strömningar.
Där fanns både feminism, rörelser för så kallad sexuell frigörelse och sexuellt likaberättigande, stöd till marxistiska gerillarörelser i ”tredje världen”, och en miljörörelse.
I den märkliga ideologiska syntes som vuxit fram under 2000-talets två första årtionden går dessa strömningar igen och förenas med varandra. Samtliga innebär någon form av uppror mot det historiska västerländska samhällets traditioner.
Eftersom nyvänsterns olika organisatoriska efterföljare från börjat haft ett starkt fäste på universiteten har dess idéer i olika skepnader, ibland i mer eller mindre vetenskaplig form, kunnat föras vidare.
Efterhand som intersektionalismen blivit en alltmer klart definierad ”vetenskaplig” teori och politisk ideologi, har den marxistiska underströmmen blivit starkare.
Fotnot: Se Hotspots program om arvet efter Marx här
