Vilken grund vilar moralen ytterst sett på?

Mats Selanders bok Finns Gud? II innehåller egentligen två böcker. Första halvan fungerar som en introduktion till kristen moralfilosofi, och den andra som ett argument för Guds existens utifrån moralen – eller kanske ännu hellre, en fördjupad kristen moralfilosofisk reflektion.

Såvitt jag vet är denna kombination, samt att boken tar upp just ett sådant gudsbevis, unik i sitt slag i Sverige.

Författarens utgångspunkt är att alla människor tar någon sorts moral för given, oavsett hur vi väljer att förklara vad den moralen innebär eller hur moraliska vi själva är.

En av bokens grundfrågor lyder: vilken grund vilar moralen ytterst sett på? Selander argumenterar genomgående för att exempelvis ett relativistiskt, ateistiskt eller naturalistiskt perspektiv inte kan fungera som moralisk grund.

Bokens egentliga gudsbevis återfinns i kapitel 9, där författaren går igenom olika tänkares formuleringar av det, från Immanuel Kant till Roland M Green, Hasting Rashdal, William Sorley, C S Lewis och vår tids William L Craig.

Selander synar dessa kritiskt i tur och ordning, men med en generös utgångspunkt; från varje tänkare hämtar han olika insikter som bygger vidare mot ett moraliskt bevis för Guds existens.

Tänkarna från Immanuel Kant till Sorley argumenterar för existensen av ett slags opersonligt superförnuft eller ett evigt medvetande, som känner till alla moraliska sanningar eller har dikterat dem. I den mån denna typ av argument kritiserar ateism och naturalism finner Selander att de är värdefulla, även om de inte räcker till som ett teistiskt gudsbevis.

Det kvalificerat teistiska gudsbeviset hämtar Selander från Lewis och Craig, som i stället fokuserar på existensen av ett personligt förnuft.

Genomgången av i synnerhet Lewis blir tyvärr lite väl stolpig, och påminner mest om vad man kan förmoda är redigerade föreläsningsanteckningar. Men just av den anledningen kan kanske detta avsnitt i själva verket vara mer användbart – något jag skulle kunna tänka mig vara Selanders avsikt med boken.

Lewis argumenterar på ett enkelt sätt utifrån det faktum att mänskliga varelser kan föreskriva och följa moraliska regler, till existensen av en person som står över de mänskliga varelserna (och naturvetenskapen), och därmed kan ge oss en grund för vår moral. Denna person måste också i sig själv vara god, och överensstämmer därmed med teismens gudsbegrepp.

Craigs argument är enklare och siktar in sig på att moralens objektivitet endast är möjlig om Gud existerar. Även om vi teoretiskt inte erkänner en objektiv moral, menar Craig, så lever vi som om det finns. Men detta antagande är irrationellt om inte Gud existerar.

Tankegången påminner om de berömda orden från Bröderna Karamazov: ”Om Gud inte finns är allting tillåtet.”

De två näst sista kapitlen är en fördjupning med en mer akademisk prägel, som för övrigt skulle kunna fungera som inslag i en introduktionskurs om Gud och moral, och tar upp Eutyfrons dilemma, Sam Harris ”moraliska landskap” och John Rawls rättviseteori.

Finns Gud? II kan således läsas – och användas! – av olika typer av läsare, inte minst lärare, och leda till fördjupande samtal om mycket mer än ”bara” Guds existens.