Den svenska historien om en vid yttrandefrihet är inte helt oproblematisk. Sverige har en historia från andra världskriget att runda de svenska mediegrundlagarna av olika skäl. Oftast på grund av rädsla för det säkerhetspolitiska läget eller polisens oförmåga att kunna försvara medborgarnas grundlagsstadgade fri- och rättigheter.
Under kriget balanserade Sverige och regeringen Hansson på en skarp knivsegg. Senare forskning tyder på att Adolf Hitler hade långt gångna planer på i varje fall en partiell ockupation av södra Sverige för att kunna kontrollera Öresund och Bälten samt säkra malmtransporterna till Tyskland.
Kriget nådde aldrig Sverige. Dels beroende på Hermann Görings inflytande, dels beroende på andra faktorer som idag kallas för den svenska eftergiftspolitiken. Där Sverige medgav trupptransporter för de tyska stridskrafterna.
Men detta räckte inte. Under långa perioder var kriget närmare än den svenska allmänheten kunde ana. Vid minsta provokation från svenska opinionsbildare började Hitler och hans krets leka med tanken om en hel eller partiell ockupation.
Sverige införde censur. Men inte genom att tillämpa explicita censurlagar utan via andra lagrum. Det mest kända exemplet är hur Sverige kom att tysta revyartisten Karl Gerhard som var känd för sin antipati mot nazismen.
Sin främsta politiska insats gjorde Karl Gerhard som kritiker av nazismen och den svenska eftergiftspolitiken. Hans kuplett Den ökända hästen från Troja, framfördes i revyn Gullregn 1940.
Texten i kupletten ansågs vara så provokativ att polisen med hänvisning till ordningsstadgan för Stockholms stad förbjöd framförandet. Detta har kommit att bli det mest kända exemplet på censur i Sverige under kriget. I stället för kuplett läste Gerhard upp förbudet och lagparagrafen som protest mot den svenska staten.
Ett annat exempel på censur via administrativa lagparagrafer var hur regeringen Hansson via ombud förhindrade Torgny Segerstedts antipatier mot Hitler att få en vidare spridning. Bland annat förbjöds SJ att transportera Göteborgs Sjöfarts- och Handelstidning till huvudstaden.
Återkommande propåer och kampanjer från den 1939 bildade samlingsregeringen krävde att Segerstedt borde upphöra med den ”antityska” linjen. Försöken blev dock resultatlösa.
Segerstedt hörde till de skarpaste kritikerna av de inskränkningar i tryckfriheten som genomdrevs. Han har ansetts vara en av de mest betydande antinazistiska publicisterna under andra världskriget.
Men det hindrade inte regeringen från att beordra beslag av hela upplagan vid åtta tillfällen.
Det vill säga, Sverige var tidigt ute med en form av det som idag kallas för deplattformering av obekväma åsikter. Att genom andra metoder än censur tysta eller försvåra maktkritik och opinionsbildning. Att via andra lagrum bakvägen försvåra för enskilda att nå ut.
Mer direkt censur drabbades Ture Nerman av. Under andra världskriget gav Nerman ut den kraftfullt antinazistiska tidningen Trots allt!. Flera nummer kom att beslagtas av censuren.
I november 1939 åtalades Ture Nerman med anledning av en artikel med rubriken ”Hitlers Helvetesmaskin” – på justitieministerns initiativ – ”för smädelse av främmande makt”, varefter han av en tryckfrihetsjury ansågs skyldig och dömdes till tre månaders fängelse.
Lagstiftningen, som gör smädelse av främmande makt brottslig, upphörde att gälla först 1971 efter det att Sverige upphöjt FN:s demokratiska och politiska rättigheter till svensk lag samt inarbetat denna i den svenska regeringsformen. Den siste att dömas för detta brott var konstnären Carl Johan De Geer 1968 för sin seriegrafi ”Var onationell” där han bland annat skändade de svenska och amerikanska flaggorna.
Parallellerna med dagens rättstillämpningar och förslag på ändringar är tydliga. Inte bara nekas fotokonstnären Elisabeth Ohlson skydd när hon presenterar sin konst trots att den håller sig inom de lagrum som råder, regeringen har även inlett en studie av hur ordningslagen kan förändras utan att grundlagen skall beröras.
Av utredningsdirektiven går att läsa att polisen skall kunna hänvisa till abstrakta hot mot rikets säkerhet eller relationerna med främmande makt för att neka rätten till allmänna sammankomster.
Det finns i dag med andra ord direkta likheter med den rättspraxis som tillämpades under den mörkaste perioden i den svenska ytttrandefrihetshistorien.
Fotnot: Se Hotspots program med Johan Westerholm om koranbränningarna och yttrandefriheten på varldenidagplay.se