Skildrar baptisternas kamp för religionsfrihet

Det har skrivits lärda verk om striden om religiös frihet på 1800-talet och de prövningar de första kolportörerna och baptisterna fick genomgå, men skönlitterära alster har det varit ont om.

Detta tomrum fylls nu delvis genom Rebecka Fredrikssons roman Landsförvisade, som skildrar Fredrik Olaus Nilssons kamp emot kyrkliga och världsliga myndigheter på 1840- och 1850-talet. F O Nilsson var alltså den som stod i spetsen för en grupp ”döpare”, och som ses som baptismens fader i Sverige.

För oss på 2000-talet är det svårt att riktigt ta in vilket järngrepp den lutherska statskyrkan fortfarande hade om religionen vid den tiden i Sverige, i en tid då liberala vindar blåste annorstädes i Europa. Förklaringen står kanske delvis att finna i hur isolerat Sverige var gentemot övriga Europa när det gällde religion, och att det sedan Gustav Vasas dagar hade varit olagligt att vara något annat än lutheran i Sverige.

De första kolportörerna, som satte Bibeln före Luthers katekes, fick alltså betala ett högt pris, och där har både Svenska kyrkan och svenska staten en del att sona.

Berättaren är Sofia, som blir F O Nilssons hustru. Fredriksson låter henne berätta med ledig stil, som en kvinna med gott förstånd som kunde tala för sig, men som såg sig främst som ett stöd för sin stridbare man, före detta sjömannen Fredrik Olof Nilsson.

Det är också intressant att finna att det lutherska Sverige sågs som ett missionsfält av en del utomlands, och att till exempel F O Nilsson faktiskt var utsänd av Seaman Mission i USA.

När Sofia beskriver hur man fick förrätta sina första dop i lönndom i någon havsvik, ständigt fruktande att länsman skulle komma och gripa dem, förs tankarna till hur det varit och är i hårda diktaturer. Därför är det lite svårt att ta in att det faktiskt var så här, i vårt eget land, för inte så många generationer sedan.

Det är befriande att inte alla kyrkans män utmålas som nidingar, utan att det finns några sympatiska präster med i berättelsen som får lägga fram den gammalkyrkliga synen på dopet. För är det verkligen så enkelt som att det bara handlar om att lyda Gud mer än människor?

F O Nilssons argument sätts på prov av en av de välvilliga prästerna, och det överlåts åt läsaren att själv avgöra om hans motivering till att underkänna barndopet som bibliskt håller för en kritisk granskning.

Helt klart präglades Svenska kyrkans handlande vid denna tid av brist på ödmjukhet. Men för rättvisans skull må man säga att det även har brustit betänkligt i ödmjukhet från den andra sidan i dopfrågan. Det framstår som tydligt att det är på helt andra områden som stridslinjen står i dag, inte mellan troendes olika dopsyn utan mellan helt andra saker.

Man behöver inte hålla med F O Nilsson i allt, inte heller i hans dopsyn, för att ha behållning av boken. Den är ett tidsdokument och en påminnelse om att det alltid har haft ett pris att stå upp för sin övertygelse.

Boken slutar med en ”cliffhanger”, där Sofia låter sitt hjältedyrkande syskonbarnbarn veta att Fredrik gjorde mycket som var bra, men ”ägnade första halvan av livet åt att bli en hjälte och andra halvan åt att misslyckas med att vara det”. Hon säger också att det är en lång historia som vi får ta en annan gång.

Det är alltså i högsta grad upplagt för en fortsättning, som vi får se fram emot med spänt intresse.