Kultur
Schori utpekades som KGB:s viktigaste informationskälla
Enligt Säpo försöker Ryssland påverka Sveriges ställningstagande i Natofrågan. Pierre Schori har ofta gått Moskvas ärenden och hans samröre med Sovjet-ryska spioner är väldokumenterade. Ändå ger Sveriges Radio honom stort utrymme att påverka det svenska Natobeslutet, skriver Ruben Agnarsson.
När Jan Guillou år 1973, efter åren som KGB-agent, avslöjade Sveriges hemliga underrättelsetjänst IB och angrep Palmes samarbete med Nato var Schori en av huvudkällorna.
Den 13 april sade Pierre Schori nej till ett svenskt Natomedlemskap i SR:s ”Nordegren & Epstein”. Den 29 april fick han återigen kritisera ett eventuellt Natointräde i Ekot. Samtidigt släppte författaren Anders Jallai en inspelning med spionen Stig Bergling, som pekade ut Schori som KGB-spionen Valentin.
Jallai citerade en avhoppad KGB-överste (Expressen, juli 1996): ”Det fanns en verklig toppspion i Sverige. Han hade täcknamnet Valentin och arbetade nära er statsminister Olof Palme.”
KGB-översten är sannolikt Oleg Kagulin, som 1994 släppte en bok om sina 32 år i KGB. I uppföljaren Spymaster skriver han 2008: ”Vi hade bra källor i Sverige och Norge, eftersom vissa skandinaver kom till oss för att de var engagerade socialister.”
I underrättelsearkiv i Prag fann säkerhetsexperten Svante Winqvist 2015 dokument om hur Tjeckoslovakiens spion i Stockholm, Vladimir Koudelkas, hade Schori som rapportör. Även KGB-översten Oleg Gordievskij, som hoppade av 1985, pekade ut Schori som KGB:s viktigaste informationskälla i Sverige.
Säpo-chefen Olof Frånstedt skriver i sina memoarer hur Pierre Schori på 1960-talet hade täta möten med Michael Streltsov, en förmodad KGB-officer i Stockholm.
I Bo Theutenbergs Dagbok från UD, volym 3, berättar Frånstedt att Schori var en av två i den militära underrättelsetjänsten IB, som drev på om ökade KGB-kontakter. ”En i duon var Schori. Den andra personen ’var på plats’ och ’hade kontakten’. Schori var den ’Store Dirigenten’ i detta spel via och inom IB”, sade Frånstedt, och nämnde den tjeckiske generalen ”Sjenja”, som beskrev sovjetiska invasionsplaner mot Sverige och Sovjetagenter i Palmes omedelbara närhet.
När Jan Guillou 1973, efter åren som KGB-agent, avslöjade Sveriges hemliga underrättelsetjänst IB och angrep Palmes samarbete med Nato (Guillou fick fängelse för spioneri) var Schori en av huvudkällorna.
I Dagbok från UD, volym 4, avslöjas att Schori på Socialistinternationalens möte den 17 december 1980 gav stöd för en sovjetisk invasion av Polen. Lech Walesa och fackföreningsrörelsen Solidaritet beskrevs föraktfullt som ”frihetskämpar” mot vilka Sovjet kunde ingripa med krigslagar.
Även i Raoul Wallenberg-ärendet ville Schori visa hänsyn till Moskva. Den 31 januari 1985 samlade han en grupp UD-tjänsteman som handlagt ärendet och sade enligt ett memo från 12 februari 1985:
”...det kostar för mycket för att fortsätta driva [Wallenberg]-frågan... vi kan inte längre tillåta att frågan kommer att belasta – ibland förgifta – vårt förhållande till sovjeterna...”
Schoris ord återspeglas sex år senare i det faktum att arbetet i den svensk-sovjetiska arbetsgruppen som skulle undersöka Raoul Wallenbergs öde blev hårt kontrollerat.
Enligt historikern Susanne Berger var dess huvudprioritet inte – som offentligt hävdats och Raoul Wallenbergs familj trodde – att helt klarlägga det som hände honom utan att lösa frågan tillräckligt mycket för att ta bort från den från den officiella svensk-ryska agendan.
I samband med mordet på statsminister Olof Palme nådde Säpos misstro mot Pierre Schori sin kulmen. När UD:s folkrättssakkunnige Bo Theutenberg fick regeringens uppdrag att förhandla med Sovjet om gränstvisten utanför Gotland, upptäckte han att UD:s kabinettsekreterare företrädde Moskvas – inte Sveriges – intressen.
Schori underminerade Theutenberg, och den 30 december 1985 meddelade Schori att han skulle åka ensam till Moskva den 13–14 januari 1986 för att förhandla med vice utrikesminister Viktor Maltsev.
Samma dag skrev Theutenberg i sin dagbok: ”Talade i telefon med Pierre Schori ... Trodde att utrikesministern bestämt att jag skulle följa med. Nu vacklas det igen … Det skall förhandlas tydligen! Dessutom har han säkert en egen agenda (KGB).”
Några veckor senare sade Theutenberg upp sig, och strax efter uppsägningen mördades Sveriges statsminister.
Olof Frånstedt beskriver hur Schori sedan försökte påverka Palmeutredningen. Samtliga anställda på UD fick direktiv om att alla mordtips skulle gå via Nils G Rosenberg till UD:s kabinettsekreterare.
Schori följde utredningen noggrant och kom med många förslag och idéer om vad som borde göras. Han placerade Sverker Åström i Palmerummet, som tillsammans med Nils Rosenberg träffade Hans Holmér redan den 5 mars och överlämnade en promemoria som uteslöt Sovjet: ”... det är svårt att tänka sig någon stat eller grupp i Östeuropa ...”
Spaningsledningen fick samma dag ett brev från författaren Per Wästberg med tips om att Sydafrika kunde ligga bakom mordet. I memoarerna skriver Wästberg att det var Schori som bad honom agera.
När Hans Holmér avsattes i början av 1987 upprättade UD en promemoria som kritiserade Palmeutredningen för att inte ta vara på UD:s tips. Nils G Rosenberg sade till Granskningskommissionen att kritiken formulerats efter noggrant ”filande” av honom och Schori.
Den 31 mars 1987 mötte Schori Palmeutredningen för att ”informellt” gå igenom olika uppslag, och 1994 tog han återigen kontakt för att tipsa om Sydafrikaspåret.
– Schori har envetet hävdat att gärningsmannen står att finna i det västliga lägret, inklusive Sydafrika. Han sade på ett tidigt stadium att Sovjet inte hade något emot Palme, säger Svante Winqvist.
KGB-avhopparen Oleg Kagulin beskriver i boken Spymaster hur KGB spred desinformation om att CIA låg bakom Palmemordet.
I februari 1987 bildade rikspolischef Holger Romander en Säpogrupp med Walter Kegö och Jan Barrling. En buggning visar att en sovjetisk diplomat visste om mordet i förväg.
Säpos utredning ledde till att utredarna intresserade sig för Schoris kontakter på 1970-talet med en kurdisk kvinna i Frankrike med anknytning till ett terrornätverk: Joyce Blau – änka till Henri Curiel, en kommunistledare som var central i ett nätverk som gav stöd till vänsterorienterade terrorrörelser i världen.
Curiel pekades ut som KGB-agent (vilket han förnekade), precis som hans kusin Georg Blake – en KGB-spion i kretsen kring spionringen Cambridge five. Pierre Schori skriver i sina memoarer att franska underrättelsetjänsten och Säpo betraktade Curiel som en ”östdirigerad terrorledare”.
I slutet av 1987 bad Palmeutredarna UD om hjälp för att via ambassaden i Paris intervjua förre iranske exil-ministern Banisadr om Irans inblandning i mordet. Via Nils G Rosenberg sade Pierre Schori nej, ett avslag som upprepades i februari 1988.
När Säpos mordutredare intresserade sig för Schori utsåg S-regeringen Carl Lidbom (S), Sverker Åströms efterträdare som Paris-ambassadör, till utredare för att genomlysa hela Säpo.
Säpos slutsatser var att företrädare för Irans och Sovjets underrättelsetjänster träffats i Damaskus hösten 1985 för att ge personer med anknytning till PKK i uppdrag att utföra mordet.
Ebbe Carlsson informerades av Kegö och Barrling om Säpos uppgifter. Även ambassadör Carl Lidbom, rikspolischef Nils Erik Åhmansson, Säpochef Sune Sandström, justitieminister Anna-Greta Leijon och statsminister Ingvar Carlsson informerades och tog uppgifterna på största allvar.
Justitieministern skrev ett rekommendationsbrev till Ebbe Carlsson, som presenterade uppgifterna för åklagaren Jörgen Almblad – som i stället ifrågasatte avlyssningsmetoderna som använts.
Carl Lidbom presenterade sin Säporapport den 10 april 1989, och samma dag beslutade regeringen att buggningen av den sovjetiske diplomaten inte ska utredas. Dessförinnan har tullen i Helsingborg stoppat ett försök att smuggla in avlyssningsapparatur som skulle användas för att bugga Pierre Schori.
Kegö och Barrling fick inledningsvis Otto Andersson, chef för Rikskriminalens mordrotel, till sin hjälp, men när åklagarna begärde ut buggningsmaterialet för buggningsrättegången mot polischeferna, blev Andersson så arg att han slutade.
Säpos utredningsuppdrag avbröts abrupt och regeringen gav Kegö och Barrling ”särskild tystnadsplikt” om den sovjetiske underrättelseofficer som buggats. Informationen fick, enligt regeringen, inte utredas av åklagare.
I juni 1989 väcks åtal för smuggling av illegal avlyssningsapparatur och i mars 1990 väcks åtal mot sex höga polischefer för olovlig avlyssning. En justitieminister, en rikspolischef och en Säpochef får lämna sina poster när sökandet efter Olof Palmes mördare kommer i bakgrunden.
– I sina memoarer skriver Pierre Schori på flera ställen om Sovjets/Rysslands ”berättigade säkerhetsintressen”. Han kallar aldrig något för Sveriges berättigade säkerhetsintressen. Hans perspektiv är som om han vore advokat för Moskva, påpekar Svante Winqvist.
Hur påverkas Sveriges säkerhet av att en av vårt lands mest framträdande diplomater utifrån en lojalitet med Moskva försöker påverka den säkerhetspolitiska debatten i Sverige?
Pierre Schori meddelar att han inte har tid att svara på Världen idags frågor, men ber att få dem via sms. Schori hade inte svarat vid denna tidnings pressläggning.
