Måste kulturen vara vänster? Så löd den retoriska fråga som författaren Bengt Ohlsson ställde i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheters kulturdel den 5 januari 2012.

Svaret på frågan lät inte vänta på sig, “Ja” rungade det från plattformar i traditionella och sociala medier, från de som inte bara betraktade den rådande hegemonin som ett faktum utan även som ett önskvärt sådant.

Till exempel menade Arbetarbladets dåvarande kulturredaktör Bodil Juggas att Bengt Ohlsson kommit ut som en marionett åt den dåvarande Reinfeldtregeringen.

Idén om att kulturlivet är, och ska vara, vänsterdominerat är tämligen ung i Sverige. Så sent som i mitten av 1970-talet fanns en utbredd uppfattning, inte minst bland de vänsterlutande, om att kulturlivet präglades av en borgerlig hegemoni.

Populärkulturen ansågs amerikaniserad och kapitalistisk – de så kallade gärdesfesterna i Stockholm anordnades i protest mot den kommersialiserade Schlagerfestivalen – och de offentliga kulturinstitutionerna ansågs stå för en konservativ, borgerlig ideologi.

Den alternativa musikrörelsen, eller proggrörelsen, uppstod som en reaktion mot denna förment borgerliga dominans i kulturlivet. Genom egna skivbolag, bokförlag och festivaler byggde den vänsterpolitiska delen av kulturlivet upp egna nätverk och plattformar.

När så den offentliga kulturpolitiken lades om och expanderade skedde det samtidigt som denna vänsterrörelse i kulturlivet stod på sin höjdpunkt.

De nya kulturinstitutionerna kom därför att i hög grad bemannas av representanter för denna radikala rörelse.

Historikern Rasmus Fleischer har i sin avhandling Musikens politiska ekonomi beskrivit hur proggrörelsen 1975 dog ut nästan som över en natt.

Anledningen var att den alternativa musikrörelsen spelat ut sin roll när många av de som var aktiva inom den plötsligt fick arbeten och uppdrag inom det offentliga kulturlivet. Den långa marschen genom institutionerna, som den västtyske studentledaren Rudi Dutschke talat om, gick därför i Sverige väldigt snabbt.

Den stora kulturpolitiska reformen 1974, som brukar räknas som år noll i den moderna svenska kulturpolitikens historia, var inte heller någon neutral omdaning av det kulturpolitiska systemet, utan hade i sig själv en kraftig ideologisk slagsida.

Grunden började läggas redan ett årtionde tidigare, i Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening i Stockholm, en organisation med två huvudsakliga syften: det ena var att knyta den svenska kultureliten närmare det socialdemokratiska partiet och det andra var att ta fram underlag för en ny, radikal kulturpolitik.

När Olof Palme som ecklesiastikminister tillsatte den utredning som skulle komma att ligga till grund för 1974 års kulturpolitik hämtades utredarna ur Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening och arbetarrörelsens övriga organisationer.

Några representanter för de etablerade kulturinstitutionerna fanns inte i utredningen. Betänkandet hade också en radikal slagsida, som dock tonades ned i den slutgiltiga propositionen.

Riktningen var dock utstakad.

Reformen 1974 föregicks av intensiva debatter i riksdagen, där framför allt högern ifrågasatte politiseringen av kulturlivet. Efter att propositionen antagits ebbade dock dessa debatter ut, förmodligen för att borgerligheten hade andra saker som upptog dess uppmärksamhet under det radikala 1970-talet.

Den kulturpolitiska radikaliseringen ägde nämligen rum samtidigt som Socialdemokraterna och LO genom löntagarfonder försökte socialisera de svenska företagen.

Att kulturpolitiken inte stod högst upp på dagordningen i det läget är begripligt, men för kulturlivet skulle det få långsiktiga konsekvenser.

Radikaliseringen av den svenska kulturpolitiken under 1970-talet kom dock inte som en blixt från en klar himmel. Under de fyra årtionden av oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav som föregick 1974 års reform hade det offentliga stegvis flyttat fram sina positioner på kulturområdet.

Organisationer och institutioner som vuxit fram inom ramen för civilsamhället eller den privata sektorn inkorporerades undan för undan i den offentliga kulturpolitiken.

Många av våra kulturinstitutioner grundades som privata initiativ, genom donationer eller inom ramen för folkrörelserna. Skansen och Nordiska museet är några exempel på kulturinstitutioner som grundades med privata medel.

Bildningsförbunden och folkhögskolorna är exempel på kulturinstitutioner framvuxna ur folkrörelserna. I dag är de en integrerad del i den offentliga kulturpolitiken.

Politikens ökade makt över kulturlivet från 30-talet och framåt var inte en slump utan resultatet av en medveten strävan. Ambitionen att göra kulturlivet, i vid bemärkelse, till ett politiskt redskap fanns där från första början.

Det gällde inte bara de institutioner som vi idag förknippar med kulturpolitiken. Artur Engberg, ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regeringar på 1930-talet uttryckte till exempel om Svenska kyrkan i en riksdagsdebatt: “Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för kungliga salighetsverket…”

Men den politiska kampen om kulturlivet i Sverige började egentligen tidigare än så. En tänkbar startpunkt utgörs av en av de mest infekterade kulturdebatter som förts i Sverige, Strindbergsfejden 1910.

Författaren August Strindberg hade på sin ålders höst fått för sig att han skulle återuppfinna sig själv som arbetarrörelsens författare (från att tidigare ha intagit tämligen reaktionära ståndpunkter).

Lanseringen av honom själv i denna nya roll skedde i en serie artiklar där han angrep representanterna för den så kallade nittiotalistgenerationen, och då framför allt hans tidigare vän Verner von Heidenstam.

Arbetarrörelsens tidningar slöt upp på Strindbergs sida och Heidenstam, som fram till dess varit uppskattad av arbetarrörelsen och bland annat citerats av Branting i riksdagens kammare, stämplades plötsligt som reaktionär.

Den kulturdebatt som följde skapade en polarisering där de som inte ställde upp på Strindbergs smutskastning stämplades som ett konservativt etablissemang. Då började således de skyttegravar grävas som i mer än ett sekel dominerat den svenska kulturdebatten.

Det finns en grundläggande skillnad mellan vänster och höger i synen på kulturen. För liberaler och konservativa är kulturen någonting som existerar i sin egen rätt och som skall värnas från politiskt inflytande.

För radikaler på vänsterkanten är konsten ett redskap för politiska och sociala syften. Som den kommunistiske dramatikern Bertolt Brecht formulerade det: ”Konst är inte en spegel som man håller upp mot verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den”.

När det i dag talas om att det pågår ett “kulturkrig” är det lätt att få intrycket av att det skulle vara ett nytt påfund, introducerat av Donald Trump eller Sverigedemokraterna. Den politiska kampen om kulturen, som i grund och botten handlar om det som författaren Lars Gustafsson kallade för “problemformuleringsprivilegiet” har dock pågått i mer än hundra år, och har framför allt drivits från vänster.

Det är dock framför allt när konservativa har gett vänstern svar på tal som fenomenet har uppmärksammats som ett problem, som i de amerikanska “culture wars” som bröt ut på 80-talet som en reaktion på 68-vänsterns framflyttade positioner, eller den danska “kulturkampen” i början av 2000-talet.

Där har svenska liberaler och konservativa mycket att lära: det är inte en evig sanning att kulturlivet måste vara vänsterdominerat, hur mycket dess företrädare än vill att vi ska tro det.

Fotnot: Se Hotspots program om vänstern och det svenska kulturlivet på varldenidagplay.se