”MTD-religionen” förstör biblisk kristendom och kyrkor inifrån

Den gamla kristna kulturen dog i all stillhet på 1960-talet, menade Callum G Brown i boken The Death of Christian Britain (2001), Insikten om denna förlust – som också gäller för Sverige – har knappast präglat oss. Präster och pastorer fortsätter som vanligt i det nya normala. Det nya normala är MTD-religionen i funktion: moralistisk, terapeutisk deism.

Sociologerna Christian Smith och Melinda Lundqvist undersökte år 2005 vad amerikanska tonåringar trodde. Tonåringarna då är vuxna nu, många med barn och familj. Denna oprecisa pseudoreligion har de tagit med sig genom livet. Det är religion på känslans plan, inte intellektets.

Rod Dreher återger i boken The Benedict Option (2017) vad sociologerna dessutom såg: de kyrkokristna lever i en kultur där den kristna tron allt mer betyder allt mindre. Vi talar ett obegripligt språk eller ett som människor finner outhärdligt.

MTD-religionen motsvarar grundläggande mänskliga behov av sammanhang och tröst och gör att tillvaron på något sätt är meningsfull. Den är kundanpassad.

Moralistisk betyder att det finns några regler. Det talas om alla människors lika värde, en innehållslös dogm, som inte tål närmare analys, men som likväl fungerar som signalord. Klimatfrågan är väl också ett exempel på något moralistiskt.

Terapeutisk betyder att det bör finnas någon att tala med, så marknadsför Svenska kyrkan sina tjänster i reklamen när det blir tid för ljuständning på kyrkogården. Ljusen får förstås en meningsbärande terapeutisk men individuell funktion. Det stora utbudet av musik i kyrkorummen ska räknas hit.

Deismen var okomplicerad i neologins tid, vid 1700-talets upplysningstid. Då gällde ”Gud, dygd och odödlighet”. Det finns en Gud som startat allt, men som inte lägger sig i människors livsföring. Man ansåg att det finns en del bud att hålla sig till och uppför vi oss väl (men inte nödvändigtvis eftersom Gud är god …) återstår odödligheten. I princip är den samtida deismen likadan, inget att bekymra sig om alltså.

Smith och Lundqvist menar att MTD-religionen kolonialiserar de kristna kyrkorna, förstör biblisk kristendom inifrån och ersätter den med en pseudokristendom, som bara är vagt förbunden med den faktiska kristna traditionen.

Den svenske kyrkohistorikern och religionssociologen Berndt Gustafsson talade om misteln som sitter på eken för att belysa ett liknande fenomen. Värdträdet behövs – för en tid i vart fall för att ge misteln plats och näring. Han var också noga med att mana de kristna att inte förakta denna folkliga religion och skrev år 1969 boken Svenska folkets religion – några ord till dess föraktare. Det som beskrivs med begreppet MTD-religion är inte alldeles okänt alltså.

Vilken är då poängen med att tala om MTD-religion?

Vi får ett användbart analysverktyg som hjälper oss att se både det som är synligt och ibland det som är, om inte osynligt, så dolt i normalitetens skuggvärld.

Analysbegreppet skapar det avstånd där vi kan uppfatta företeelser och sammanhang. Det betyder inte tankemässig slapphet. Tvärtom. Vi kan se ett grundmönster som följer kyrkolivet. Och vi kan ställa nya frågor när vi ställer samman nya insikter. För börjar det kanske spricka upp just här och just nu så att det moralistiska och det terapeutiska skulle kunna räcka även utan deismen? Jag undrar.

Sabina Koij drar i sin avhandling Resiliensteologi (2021) upp linjerna för en resilient teologi, hållbar inför framtiden och dess utmaningar. I hennes fall utgör Stockholms Storkyrka bas för denna framtidsmodell. Dit kommer människor – men är det en församling som församlas eller är det mest en samling människor?

Kan det vara så att i den härskande klassens ideologi räcker det med det moralistiska och terapeutiska och av deismen återstår endast ”en icke-existerande gud som insisterar”, som Koij menar. Men existerar inte guden kan det knappast vara deism, eller?

Det är nåden som ”gör traditionen resilient och hållbar – det är traditionens kontinuitet. Kristen tro kan ständigt förändras och ändå förbli densamma när den för vidare hoppet om Guds nåd och befrielse omsatt i aktiv och praktisk handling”, heter det i Koijs avhandling. För egen del undrar jag om inte detta är just MTD-religion och en smygande förändring av kristen tro till något annat.

Det finns en logik i det hela.

Koij igen: ”Bortom alla ordridåer ligger för många de största religiösa erfarenheterna.” Det gör det lite komplicerat för den som säger att Ordet blev kött och som tänker konkret sakramentalt. Tankemodellen med ord från Gud som läses och bröd och vin som Kristusbärare i söndagens högmässa tycks vara på väg att bli en främmande tro i ett före detta kristet land.

När jag såg en gudstjänst presenteras, där kyrkoherden stod för ”manus”, kunde jag förstå att det nya normala är föreställningar, events. Utan församling, en medveten och levande församling, måste det bli föreställning med manus av kyrkoherden eller någon annan i arbetslaget. Också detta är logiskt för den andra religionen, den som inte är kristen tro – den tro som innefattar kyrka, ord, sakrament och ett heligt folk.

Det är i det mediala religionsutbudet MTD-religionen blir tydlig. Vid katastrofer och kriser står kyrkorummen öppna för ljuständning (det terapeutiska) och i förkunnelsen fokuseras sådana kärnvärden som inte kan stöta någon för pannan (det moralistiska). I radions ”Tankar för dagen” finns tydliga ramar för vad som kan sägas – och Jesus ryms inte inom denna religiösa ram. Det skulle en kristen kunna förstå. Jesus håller till utanför lägret, nu som alltid.

Här menar jag att den viktiga analysfrågan måste vara inte bara att höra det moralistiska och terapeutiska och allmänna talet eller tigandet om en ”gud”. De kristnas fråga är frågan om Jesus som är Kristus med insikten att han verkligen kom till sitt eget. När folket håller till godo med gottköpsreligion är missionssituationen den stora utmaningen. MTD-religion eller kyrkokristendom är de två vägarna.

Perspektivet skulle kunna uppfattas vara uppfriskande utmanande. I det sönderfallande romarriket blev den kristna tro den alternativrörelse som den bildade medelklassen uppfattade som trovärdig. Kyrkofadern Augustinus (354–430) liksom Hilarius av Poitier (ung 315–367) är exempel på intellektuella som drabbats av insikten att den kristna tro är sann.

Och för den sortens människor var det inget mindre än Sanningen saken gällde. Den andliga förvirring och otillfredsställelsen med det samtidsreligionen kunde erbjuda utmanades av Kyrkans tro och ordningar. Det som var villkor i detta romerska imperium är ungefär det som gäller oss alla i vår kulturkrets.

Då gäller för oss nu vad som gällde för dem då, att det inte räcker med stämningslägen för människor som söker Sanning och Sammanhang. Den sortens människor skapar kultur på nytt. MTD-religionen kan vara den ordlösa religion som får somliga att fråga efter – Ordet.

Man kan inte lura alla alltid, nämligen. Inte sådana som börjar ana att de skapats till Guds avbild och att Tron handlar om något som är på riktigt.