”Kristen” politisk utopi löser inte samhällsproblemen

John Kvarneros lilla bok  Politik efter Gud: Återkomsten bygger vidare på Joel Halldorfs Gud: Återkomsten, som pläderar för att ”den politiska liberalismen behöver kompletteras med mer robusta etiska traditioner: kristna, judiska och muslimska – och kanske en del sekulära alternativ”.

Kvarneros bok, med förord av Halldorf, utvecklar dennes ”relationella liberalism”, och att ”liv i gemenskap bör uppmuntras både kulturellt och politiskt”. Liberalismen behöver förnyas och ”i viss mån kristnas”, enligt Kvarnero. ”Vår uppfattning om vem Gud är, det vill säga vår uppfattning om vad som är gott sant och vackert, kommer alltid att påverka vilken politik vi väljer att föra” (min kursivering).

Formuleringen anknyter till platonsk filosofi, som är en del av det Kvarnero kallar ”en kristen världsbild, en platonskt präglad, sakramental och kristen tradition”.

Idémässigt är det inte en biblisk kristendom Kvarnero förordar utan en slags syntes mellan platonskt och kristet. En sådan har förvisso präglat en del av kristen tradition, men är lite förvånande i den frikyrkliga tradition Kvarnero och Halldorf väl borde höra hemma i. 

Vad är det då Kvarnero tar spjärn emot? Å ena sidan nationalkonservatism: Putin, Trump och Bolsonaro och Sverigedemokraterna, särskilt Mattias Karlssons vision som blir en ”förstärkt, centraliserad och mer eller mindre stängd nationalstat”. Det andra diket är en ”extremt nyliberal ekonomisk politik” (hur kan man kalla världens mest beskattande politik nyliberal?); liberala partier dominerar, med en ”extrem nyliberal marknadsekonomi”, en position som innebär ”en rejäl dikeskörning”.

Boken består av många dylika rallarsvingar, åt båda håll. Hobbes och Locke har fel. Kant har fel. Rosseau har fel. Med en glimt i ögat skrev jag i kanten: ”Och Kvarnero har fel.”

För det blir märkligt när Kvarneros gudsbild just blir så abstrakt som i citatet ovan: ”vår uppfattning om vad som är gott sant och vackert”. Om vi börjar med politiken är det märkligt att prata om relationell liberalism, men inte definiera vad som menas med liberalism eller motivera varför han över huvud taget väljer liberalismen som sin plattform.

”Relationell” förklaras mer, i anknytning till Halldorf, närmast det småskaligt frikyrkliga som är bådas bakgrund: församlingar, föreningar, familj, bygemenskap – det lokala civilsamhället.

Gemenskap är förstås nödvändigt, men kan politiken fixa det? En rad politiska förslag framkastas. Några är tokiga, till exempel att återinföra fastighetsskatten – märkligt att en ”relationell liberal” vill bevara en av socialismen skapad extremt skattebelastande ekonomi, som flyttat egendom från ägarna till staten så att flertalet egentligen är fattiga.

En mängd centralistiskt genomförda reformer ska till i Kvarneros Sverige: till exempel förändra banksektorn radikalt – en rad mycket genomgripande förslag som alla kräver en stark stat med hårda nypor. Men några förslag är goda, till exempel sambeskattning.

Teologiskt lider boken av att det centrala temat ”dygd” inte är en kristen utan platonsk dygd, som skolan ska lära ut; även företag ska tvingas att visa en ”dygdig strävan”. Men fokuset på dygd blir dels moralistiskt och legalistiskt. Det ”i viss mån kristna” blir att bidra med lagens krav, ett grundfel i Kvarneros kristna politik; i kristen tro är dygden en frukt av Andens verk.

Det Kyrkan ska göra är att predika evangelium, medan staten, överheten, som inte bär svärdet förgäves, ska garantera trygga gränser (nej, att älska sitt land eller upprätthålla gränser är inte nationalchauvinism), ordning på gatorna, att sörja för att ingen går fattig. Reformation av samhället blir en frukt av evangeliet, Guds ord, inte av dygde- eller moderna syndakataloger. 

Den kristne Guden tycks bara närvarande som några platonska idéer. Men Platons är en idévärld som svävar över våra konkreta omständigheter. Det är inte ett platonskt Logos (som i Bibeln knappast är platonskt tänkt) som kan förändra, det är inte ”det goda, det sanna, det sköna” som skapar de gemenskaper Kvarnero längtar efter.

Den alltför optimistiska, obibliska människosynen gör att Kvarnero kan hysa en övertro på hur dygden kan växa och samhället förändras. Nyliberala avregleringar blir kanske bokens enda syndafördärv tillsammans med det SD står för. Fast det är människans synd och ondska som förstör gemenskapen – och den kan inte dygdifieras bort. 

Kvarneros och Halldorfs relationella liberalism blir därför en utopi, en dröm. För gemenskaper växer inte genom politik. Statskonsten garanterar ramarna: landet, staden, jordbruket, ekonomins ramar, det sociala skyddsnätet. Men samhällen förvandlas historiskt genom väckelse, det som skapade de små gemenskaper Kvarnero kanske drömmer sig tillbaka till.

Men medan utopin hägrar växer gängvåldet, otryggheten och utanförskapet, islamismen och ofriheten. Och politik som inte adresserar de verkliga samhällsproblemen förverkligar heller inte Skaparens mål med skapelsen.