Kommunistiska kopplingar till Palme-mordet tegs snabbt ihjäl

I tre artiklar kommer Världen idag att gå igenom tidigare sekretessbelagda dokument som avslöjar nya uppgifter om PKK-spårets starka koppling till sovjetstyrda östagenter. Trots att Palmeutredningen, Säpo, Stockholmspolisen och regeringen trodde på detta spår begravdes det i buggnings- och smugglingsrättegångar, med hjälp av Sverker Åström och Pierre Schori på UD och av Jan Guillous opinionsbildning i Sveriges Television och Aftonbladet.

Flera av de utpekade bor i dag i Sverige.

Sommaren 1984 terrorstämplar den svenska regeringen PKK och placerar nio medlemmar i kommunarrest. Den 6 augusti 1985 håller PKK:s talesperson för Europa, Yildirim, en presskonferens med budskapet att PKK kommer att betrakta Sverige som Kurdistans fiende om Sverige inte ändrar sig.

Den 22 oktober 1985 får Olof Palme ett hotbrev från PKK i Köln. Ungefär samtidigt förklarar PKK-ledaren Abdullah Öcalan under ett massmöte i Köln att Palme är ”Kurdistans största fiende i Europa”.

Olof Palme mötte Turkiets premiärminister i FN hösten 1985, och Sverige var första landet i Västeuropa som handlade med Turkiet efter militärkuppen 1980. Sveriges relationer med Turkiet förbättrades, diplomatiska kontakter förnyades, handelsavtal slöts och Asea fick bygga tunnelbana i Istanbul.

När Olof Palme några veckor före mordet flög till Indien med Norges statsminister Gro Harlem Brundtland för att inofficiellt slutförhandla Bofors-affären, berättade han för sin norska kollega att han kände sig hotad och fruktade för sitt liv.

Stockholmspolisens ryssexperter, Håkan Silversjö och Hans Strindlund, höll strax innan mordet på att nysta upp ryssligans verksamhet i Sverige. Enligt ett polisförhör i januari 1986 var organisationen snart färdigbildad och klar att börja fungera.

Palmeutredningen beskriver hur kurdiska kommunistorganisationer tilläts verka med narkotika och vapen i Syrien, i utbyte mot att man utförde ”vissa tjänster” för regimens räkning. Vid störningar i relationen Syrien–PKK utövade Sovjet påtryckningar till förmån för PKK, enligt PKK-avhopparen Ali Cetiner.

Sovjetvänliga, välutbildade kurder, där flera hade studerat i Moskva, knöt samman Sovjet med PKK i Sverige.

Spaningsledaren Hans Holmér och Säpos mordutredare Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling beskrev ett statsministermord där narkotikahandel, vapenaffärer och terrorism hade vävts samman. Kegö och Barrling skildrade en maffiasituation i Sverige som var långt värre än de flesta svenskar visste om.

En person i utredningen gifte sig i mars 1984 med en italiensk medborgare som misstänktes för samröre med terrororganisationer som Svarta september, Rote Arme Fraktion (RAF) och Action Direct.

Två anhängare till THKP/C – en turkisk marxist-leninistisk organisation – hade förekommit i samband med internationella terroristutredningar med Curiel-nätet i bakgrunden. Under det första halvåret 1984 hade THKP/C-anhängare ett eller flera möten med kabinettssekreterare Pierre Schori.

Åren 1982–83 startades en utredning på Säpo för att kartlägga Curiel-nätet i Sverige, men på grund av resursbrist lades utredningen ned.

Henri Curiel ledde ett europeiskt subversionsnät med marxist-leninister och trotskister, med misstänkt understöd av öststaterna. Curiels kusin Georg Blake var KGB-spion i kretsen kring spionringen Cambridge Five. Curiel mördades 1978, men verksamheten fortsatte via Curiels älskarinna Joyce Blau – enligt fransk säkerhetstjänst en östdirigerad terrorledare som hade träffat Schori i Paris.

År 1973 diskuterade Blau kurdiska frågor med sovjetiska specialister i Sovjet. Hon hade nära kontakt med PLO-ledaren Yassir Arafat, och hennes organisation ordnade utbildningar i subversiva tekniker och hade lierat sig med PKK:s våldsideologi.

Några veckor innan Palmemordet fick, enligt den nu offentliggjorda förundersökningen, ett vittne frågan från PKK om han var villig att delta i en skuggningsaktion. Andra inom PKK letade vapen och ordnade med walkie-talkies.

Klockan 9 på morgonen dagen efter Palmemordet ringde en person till Expressen och sade att det var PKK som hade utfört det.

Avlyssning visar att flera personer inom det kommunistiska PKK kände till förhållanden om Palmemordet. Vid en rad tillfällen diskuterade PKK-medlemmar i efterskott sin egen direkta medverkan. Flera oberoende källor beskrev när beslutet togs, mordvapnet, motiv och vilka som var aktiva i svenska PKK-ledningen.

De som avlyssnades menade att Palmemordet aldrig skulle komma att lösas eftersom polisen saknade kunskap om hur narkotikahandeln fungerar.

Mördaren beskrevs som en kurd från Bekaadalen, ett område känt för att utbilda terrorister och för framställning av stora mängder narkotika.

Efter mordet beskrev Ebbe Carlsson för vännen och författaren Per Wästberg hur mördaren hade agerat för Irans och franska vapenindustrins räkning, då Palme stoppat vapenleveranser till Iran, och Frankrike gått miste om vapenaffären till Indien.

Hypotesen hade stöd av statsminister Ingvar Carlsson, justitieminister Anna-Greta Leijon, rikspolischef Nils-Erik Åhmansson och Säpochef Sune Sandström.

En person med goda kontakter i Mellanöstern beskriver ett möte i Damaskus den 17 augusti 1985, där beslutet att mörda Olof Palme fattades. Avlyssning och ytterligare en källa styrker den uppgiften.

Enligt en uppgiftslämnare förekom vapen- och narkotikahandel på en läkarpraktik på Strandvägen i Stockholm. De kurder som uppehöll sig där var, enligt samma källa, ”mycket farliga”. Läkaren hade kontakt med Curiel-nätverket, som försåg kommunistiska terrororganisationer med vapen.

Läkaren avled tio dagar efter Palmemordet och beskrivs i Ebbe Carlssons bok Liket i lådan som en person som mördats för att han visste för mycket.

Palmemördaren tycks ha fått en fristad på läkarpraktiken på Strandvägen strax efter mordet.

Pierre Schori fick, enligt Per Wästbergs memoarer, Wästberg att tipsa polisen om att dådet kunde ha kopplingar till Sydafrika. Detta skedde dagarna efter mordet. Även Sovjetunionens statliga nyhetsbyrå Tass, kommunistpartiets tidning Pravda och regeringsorganet Izvestia ”visste” dagarna efter mordet att högerextremister låg bakom dådet.

Små svenska kommunist­tidningar, som Proletären, Internationalen och Flamman, följde upp propagandan från Moskva och pekade ut poliser i en högerextremistisk konspiration med kopplingar till Sydafrika.

Artiklarna var så dåligt underbyggda att Flamman, Internationalen och Proletären fälldes i ett tryckfrihetsmål. Internationalens skadestånd blev 40 000 kronor, Flammans 20 000 kronor, medan Proletären fick betala skadestånd och rättegångskostnader på drygt 300 000 kronor.

Flammans Palme-artiklar trycktes på en tryckpress som skänkts från Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté. Den 17 mars 1987 beslutade nämligen centralkommittén att ”gratis ställa en tryckpress till apk:s förfogande”.

Den så kallade ambassadbuggningen från hösten 1985 fram till Palmes begravning visar att Sovjet kände till Palmemordet i förväg. Den som avlyssnades var chef för det illegala nätet av agenter i Sverige, gav dem pengar och underhåll – men hade en täckbefattning som sovjetisk diplomat.

Walter Kegö fick del av denna avlyssning nästan i lönndom av ryssrotelns chef Tore Forsberg, som bjöd hem Kegö och Barrling till sin villa. Där fanns en tolk som hade översatt buggningsbanden och som var fullständigt övertygad om att ryssarna hade mördat Palme.

En tolk är ju bäst på att analysera materialet, de hör nyanser och tonfall som vi inte hör, konstaterar Kegö i utredningen.

Två månader före mordet drevs radiotrafiken mellan Sovjet och illegalister i Sverige upp till en nivå den aldrig tidigare hade haft. Intensiteten hölls på samma nivå fram tills Palmes begravning, då den gick ner till normal nivå igen.

Situationen kan jämföras med hur trafiken kan se ut om Sovjet skulle anfalla Sverige militärt.

Världen idag har kontaktat Pierre Schori som inte har återkopplat.