Varför just Sverige? Den frågan ställdes av chefredaktör PJ Anders Linder när kulturtidskriften Axess nyligen arrangerade ett lunchseminarium om ”lögnkampanjen mot socialtjänsten”.
Den som Linder adresserade med sin fråga var docent Magnus Ranstorp, verksam vid Försvarshögskolan. För Axess räkning höll denne namnkunnige terrorforskare en presentation om krafterna bakom den hets- och hatkampanj som i och utanför Sverige drivs av islamistiska krafter.
Det handlar om propaganda mot svenska myndigheter i allmänhet och mot omhändertagande av barn enligt Lagen om vård av unga (LVU) i synnerhet. Kampanjen rymmer groteska påståenden som att Socialtjänsten bedriver handel med muslimska barn och medvetet sätter dessa i händerna på svenska pedofiler.
Ranstorps svar på Linders fråga var tredelat. För det första framhöll han att Sverige genom en omfattande invandring har fått en kritisk grupp av utlandsfödda individer vilka genom sin isolering från majoritetssamhället är mottagliga för desinformation.
För det andra pekade han på vår dåliga beredskap; svenska politiker har i decennier vägrat att ta itu med den hotbild som islamismen utgör.
Och för det tredje visade han på betydelsen av en väl preparerad jordmån för desinformationskampanjer, vilken har skapats av inhemska identitetspolitiska aktivister.
I en krönika i tidskriften Fokus (9/3) diskuterar den för Jan Guillous smädelser utsatta grävande journalisten Sofie Löwenmark – som gång på gång har frilagt uttryck för islamistisk extremism – hur det officiella Sverige har bidragit till att skapa det klimat som möjliggjort hatkampanjen mot Socialtjänsten.
Trots att Sverige enligt objektiva mått är ett land präglat av mycket stor tolerans mot främmande människor har ideologiproducenter skapat bilden av ett grundligt fördomsfullt samhälle: Uppfattningen, skriver Löwenmark, ”om att vi … är ett genomrasistiskt land har nu satt sig ordentligt”.
Till den vapenarsenal som islamisterna förfogar över hör föreställningar om att muslimer som ett resultat av strukturell diskriminering utsätts för rättsövergrepp i samband med omhändertagande av barn.
Helt i enlighet med identitetspolitikens logik kräver islamister att särskilda ordningar ska införas för relationerna mellan muslimer och socialtjänsten – så kallad medling – och att svenska myndigheter i lag ska förbjudas att anlägga synpunkter på hur muslimer uppfostrar sina barn.
Magnus Ranstorp målade i sitt föredrag upp ”spelplanen” för kampanjen mot Sverige, till vilken hör att enskilda socialsekreterare hängs ut med personuppgifter på sociala medier och som gör gällande att 45 000 muslimska barn har ”kidnappats”.
Till de inhemskt pådrivande aktörerna hör extremistpartiet Nyans, ett parti som aggressiva identitetspolitiska aktivister (som tidigare har tillhört socialdemokratiska Tro och solidaritet) på senare tid har visat öppet intresse för.
De krafter som internationellt sprider vandringsmyter om Sverige har en enorm publik att tala till. Ranstorp exemplifierade med flera islamistiska profiler som har miljontals följare på sociala medier. Bland dessa ryms obehagliga figurer som enligt Ranstorp är våldsbejakande, glorifierar terror och främjar hedersförtryck.
Precis som den gamla bokstavsvänstern på sin tid arbetar dagens islamister, som ett led i sin politiska kamp, medvetet med att skapa polarisering och spänningar mellan olika grupper i samhället.
Oro, motsättningar och öppna konflikter gynnar den muslimska extremismen. Det handlar om alltifrån partiet Nyans valstrategiska överväganden till en internationell kulturkamp mot den västerländska civilisationen.
I den kampen hämtar de stöd hos akademiker, politiker, journalister, svenskkyrkliga aktivister och andra agendasättare som i åratal har mässat om ”islamofobi”.
Vad identitetspolitiken sått får Sverige nu skörda i form av attacker från islamismen. Det är samma islamism som samhällsapparaten har gynnat med retorik, såväl som med enorma statliga bidrag.
För att citera ett annat ordspråk: Som man bäddar får man ligga.