Kultur
Högsta domstolen – laguttydare eller politisk agent?
Att tolka USA:s konstitution mer bokstavligt och försöka vara trogen grundlagsfädernas intention är en syn som stöds av republikanerna. Den andra hållningen, som stöds av demokraterna, innebär att man fattar juridiska beslut på aktivistisk grund och så kan förändra och påverka uppfattningar i nationen, skriver Kjell O Lejon, i denna sin sista kommentar innan presidentvalet.
Genom att republikanerna stöder den ena och demokraterna den andra blir den juridisk-konstitutionella frågan politiserad.
Hela tillsättningsprocessen är politiserad och det framställs nu i pressen som om detta är något nytt. Det är det inte.
I USA är maktdelningen (checks-and balances-systemet) en grundbult; makten delas mellan Vita huset, kongressen och Högsta domstolen, och alla tre ska på ett föreskrivet vis kontrollera hur makten utövas och ingripa när man menar att konstitutionen inte följs.
På amerikansk mark utarbetades systemet bland annat av författningsfadern och den blivande presidenten James Madison (1751–1836). I de klassiska Federalist Papers (nr 51) motiverade han maktfördelningen med att människor inte är änglar, det vill säga att synden satt sin prägel på människan, vilket i sin tur kan leda till att makt korrumperar.
Efter Ruth Bader Ginburgs frånfälle, den 18 sept 2020, hamnade presidentens utnämningar till domare i Högsta domstolen i centrum för den politiska debatten. Presidenten utnämner alltså domare till Högsta domstolen (HD), men utnämningen måste konfirmeras av en majoritet av senaten för att de ska kunna tillsättas. Tidigare låg gränsen för ett godkännande på minst 60 ledamöter, men numera handlar det om en majoritet, alltså 51 eller fler, av senatens 100 ledamöter.
Presidenten utnämner även domare till andra domstolar, såsom Court of Appeals (motsvarande hovrätter) och specialdomstolar, såsom The US Court of International Trade. Under Trumps fyra år vid makten har han haft möjlighet att utnämna fler än 50 domare på högre instanser och en fjärdedel av alla i det federala rättssystemet.
Men nu har det främst handlat om en tredje tillsättning i HD, till den vakanta nionde posten. Av de åtta andra har Bush Sr tillsatt en, Clinton en, Bush Jr två, Obama två, och Trump två – alltså, fem av republikanska presidenter och tre av presidenter från det demokratiska partiet.
Hela tillsättningsprocessen är politiserad och det framställs nu i pressen som om detta är något nytt. Det är det inte. Det finns tidigare fall, såsom när Reagan utnämnde Robert H Bork 1987. Denne ansågs av det amerikanska advokatsamfundet som ”exceptionellt välkvalificerad”. Inte ett enda av de mer än hundra fall han drivit och som hamnat i HD hade ändrats där.
Men han godkändes inte av den demokratiskt ledda senaten (52 demokrater, men även 6 republikaner röstade emot). En huvudsak i ärendet var att Bork hade förklarat att han på juridisk grund ansåg att abortbeslutet i Roe mot Wade 1973 – efter vilket 46 delstater fick ändra sina tidigare lagar – inte var konstitutionellt. Det som tidigare hade fastställts på delstaternas bord hade ändrats på nationell nivå genom HD:s beslut.
Alltsedan dess har frågan om vem som ska besluta vad diskuterats. Var går gränsen för HD:s beslutsområde? Vilken är dess roll?
Här framträder en tydlig skiljelinje mellan två huvudsakliga hållningar. Genom att republikanerna stöder den ena och demokraterna den andra blir den juridisk-konstitutionella frågan politiserad. Den första hållningen kallas konservativ eller originalistisk och den andra liberal eller aktivistisk.
Den första hållningen innebär att man ska tolka konstitutionen mer bokstavligt, vilket leder till att man inte ska ge sig in i ekonomiska eller politiska prioriteringar i nationen. När det gäller de så kallade Gudagivna (God-given) ”oförytterliga rättigheterna”, till exempel till liv, så kan det konkret betyda att man menar att denna rätt även innefattar det ofödda barnet, inte minst om man betonar att livet börjar vid konceptionsögonblicket.
Författningsfäderna avsåg enligt denna syn att man inte utifrån konstitutionens regelverk och på juridisk grund ska kunna avsluta ett ofött och oskyldigt barns liv. Frågan ligger i stället på de lagstiftande politiska församlingarnas, delstaternas, bord.
Den andra hållningen innebär att man kan fatta juridiska beslut på ”aktivistisk” grund, det vill säga att man genom juridisk intervention kan förändra det som ska handhas av politikerna. Man vill förändra och påverka uppfattningar i nationen. Man kan med detta synsätt gå emot tidigare lagstiftning, även om en sådan återfinns i en förkrossande majoritet av delstaterna, eller emot en uppfattning som finns bland en klar majoritet av landets befolkning.
Man driver på så sätt inte bara juridik utan även ideologi på en ursprunglig politisk arena.
En intressant iakttagelse är att man i det republikanska partiprogrammet gör en åtskillnad mellan ”man-made law” (människobeslutad lag) och gudagivna ”oförytterliga rättigheter”. När dessa kommer i konflikt med varandra så ska de av Gud givna gälla.
När en republikansk president ska utnämna en domare, så ska det vara en domare som har detta synsätt. Man lyfter i partiprogrammet fram HD-domaren Antonin Scalia (död 2016) som ett föredömligt exempel och uttalar tydlig att man vill bryta en ”aktivistisk” eller liberal linje, som man menar präglat vissa juridiska beslut under de senaste årtiondena.
Den domare som Trump under hösten nominerade till HD-stolen, Amy Coney Barrett (född 1972), är en djupt troende karismatisk katolik och kallar sig originalist. Hon har jobbat med Scalia och ser honom som föredöme. Trump följer alltså partiprogrammet och han har rätt att utnämna domare så länge han är president.
Efter utfrågningarna godkände senatens justitieutskott Barrett den 22 oktober; utskottets demokratiska ledamöter valde att inte delta i beslutet. En majoritet av senatens ledamöter konfirmerade sedan utnämningen den 26 oktober. För en tredjedel av ledamöterna går mandatperioden ut vid nyår.
