Hammarskjöld förändrade FN-chefens roll

Det var en överraskning när en svensk 1953 valdes till generalsekreterare i FN. 

Det brukar heta att Dag Hammarskjöld var en okänd chefskandidat från ett litet land. Men han hade meriterat sig i det tunga arbetet på Europas återuppbyggnad efter kriget. Det gällde Marshallhjälpen, men också det nya Europasamarbetets plattform OEEC och annat. 

Tidigt hade Hammarskjöld satt spår i svensk politik. Som nationalekonom hade han utrett arbetslösheten och även rört sig på de finansiella problemfälten. Hans kombination av kunskaper var på 1940-talet efterfrågad. 

Hans ”okändhet” var inte större än att han gjort sig bekant med en rad höga tjänstemän ute i Europa som värdesatt Hammarskjölds intelligens, omdöme och förhandlingsförmåga. Att han knappt 50 år gammal ägde ett betydande kontaktnät var ett givet plus.

Dag Hammarskjöld hade börjat som nationalekonomisk utredare. Han såg sig som expert, inte politiker. Inom statlig förvaltning hade han förberett underlag för politiska beslut, men låtit andra fatta dem. Han kom dock att övergå från neutral ”teknokrat” till just politiker. Delvis mot sin vilja. Med tiden blev han UD-sakkunnig och senare kabinettssekreterare, alltså nummer två i departementet.

I en ambitiös och väl underbyggd studie, Helgon och maktspelare: Dag Hammarskjöld som politiker (Bonniers 2023), söker diplomaten Staffan Carlsson visa vad som utmärkte den kände svensken. 

En tes är att Hammarskjöld då han blivit chef för FN kom att göra sin post mer självständigt politisk och att detta vägval gynnade FN. Särskilt stormakterna drev kohandel och främjade egna intressen i tron att FN-chefen skulle vara deras redskap. Det saknades enligt Hammarskjöld en kraft som där förde allmänintressets talan.

Att denna ambition rymde fröet till missnöje från många medlemmar, som misstänkte att FN-chefen drev sina egna idéer, insåg han nog inte fullt då. 

Hammarskjölds tid i FN skulle först bli framgångsrik. På sikt tycktes den däremot följa den klassiska tragedins bana, där segrarna följs av ett mäktigt bakslag – peripetin.

Han löste via en tung arbetsinsats den svåra Suezfrågan, medan Kongokrisens komplexitet blev honom övermäktig. En avvikelse från Aischylos dramer var här att hjältens, alltså Hammarskjölds, död kom före hans fall i och med den tragiska flygkraschen i Ndola hösten 1961. 

Kongokrisens brännpunkt var Belgiska Kongo, som blivit fritt 1960 och kort därefter fick bevittna ett militärmyteri. I Katanga utropade rebelledaren Moise Tshombe provinsen Katanga som en fri republik. 

FN drogs in i konflikten då Kongos president Kasavubu och premiärminister Lumumba bad FN om hjälp att hålla kvar den lönsamma och mineralrika provinsen inom Kongo. Det gällde att värna den bräckliga och splittrade unga statens enhet och säkerhet. Landet var redan uppsplittrat mellan 200 stammar, som hade svårt att dra jämnt.

Det skulle bli den svåraste insatsen för FN dittills. Belgier och britter hade liksom andra stater och bolag stora ekonomiska intressen i Katanga där många européer fanns på plats. I Belgien ville man inte släppa sina intressen och man ville givet ha kvar sina administratörer liksom Kongos armé.

Men den kongolesiska garnisonens myteri i Léopoldville spreds snabbt. I kaoset som uppstod hotade landet att upplösas.

Katanga-frågan måste alltså av FN skötas snabbt och kraftfullt. Hammarskjölds problem förvärrades när Kongo blev en konflikt i skärningspunkten mellan avkoloniseringen och det just påbörjade kalla kriget. Det gällde att få nya institutioner på plats i ett land med låg utbildningsnivå, och med andra behov som belgarna hade försummat. Den dåvarande regeringschefen Patrice Lumumba visade sig vara nyckfull och oberäknelig.

Säkerhetsrådet beslöt anmoda Belgien att dra tillbaka sina styrkor och gav generalsekreteraren mandat att skapa en särskild FN-styrka för Katanga. 

Staffan Carlsson menar att Hammarskjöld – i detta pressade läge – begick flera misstag. Det gällde hans förmåga att bedöma de kongolesiska nyckelpolitikerna, men också att han gav FN:s lokalansvariga i Kongo en frihet att agera som de inte klarade av. 

Hammarskjöld hade ännu USA:s stöd, men försummade att få de gamla kolonialmakterna med på sina åtgärder. Därtill råkade han i svår konflikt med Sovjet.

Som generalsekreterare hade han ännu ett gott förtroende, inte minst hos stormakterna. Samtidigt sågs hans strävan att ge småstaterna starkare röst med oblida ögon. Många aktörer ansåg honom arrogant, och ansåg honom handla utan deras medgivande. 

Hade då Hammarskjöld drabbats av hybris, för att knyta an till det klassiska dramats logik? Staffan Carlsson berör frågan i ett viktigt slutavsnitt i boken. Han menar att svensken nog tänkte men också handlade väl snabbt. Han var inte övermodig men borde ha lagt mer tid på att inhämta parternas gillande. 

Den svenska dygden ”förankring” var inte alltid Hammarskjölds. Förmågan att snabbt effektuera fattade beslut gav honom däremot pluspoäng. När det under Suezkrisen gällde att sätta ihop en FN-trupp, och britterna sagt att detta skulle ta månader så klarade han det inom några veckor. Att få en trupp till utbrytarprovinsen Katanga gick ännu snabbare. 

FN-chefens benägenhet kunde även visa sig i plötsliga strategibyten. Så var det när han beslöt sig för att få bort den nyckfulle Lumumba som Kongos premiärminister. Denne erfor plötsligt ett "iskallt" ogillande från FN-chefen, men då Lumumbas maktrivaler avsatte och lät mörda den nyckfulle politikern insåg Hammarskjöld att hans agerande riskerade tolkas så att han genom att svärta ned Lumumba bar delskuld till dådet. 

Dag Hammarskjöld kunde vara vänlig och älskvärd, men hade också svåra sidor. Hans unge medarbetare Brian Urquhart skrev efteråt träffande att hans chef hade ”ingen fördragsamhet med den som var okunnig och inget tålamod med den som var långsam eller förvirrad. Han var på samma gång blyg och krävande, anspråkslös och arrogant, stillsam och väldigt förmögen att visa ilska och indignation”.

Hammarskjöld månade om sitt ”inre rum” menade en svensk diplomat, och andra fick inte komma detta rum för nära. 

Då han var död, hyllades han för sitt mod och förmåga att inspirera. Det kom dock vittnesbörd om kyla, distans och brist på empati. Staffan Carlsson menar att han inte var fläckfri. Han hade fel och svagheter, men var lysande i sin förmåga att förstå och se framåt.

Som studien visar hämtade Hammarskjöld sin yttersta styrka ur den lutherska kristendom i vars hägn han växt upp. Vissa har i dag menat att FN-chefen bara kan förstås som en kristen och mystik gestalt. 

Staffan Carlsson är väl insatt i den sida som speglas i boken Vägmärken (Bonniers 2017), men ser risker med att ”förandliga” Hammarskjöld på detta sätt. Visst var plikt, ansvar och trofasthet viktigt för honom. Men i sin FN-roll måste han också bli ”maktspelare” – en som ibland tänjde på reglerna och lagade efter läge. 

Staffan Carlssons bok är trots sina nästan 600 sidor en bladvändare som väl belyser en märkesgestalt i en av 1900-talets mest laddade och viktiga perioder. Det är en imponerande insats.