Ett mord med statligt tillstånd?

”På perrongen i Malmö står fyra personer, som just stigit av nattåget från Stockholm. Omtumlade, trötta. Det har inte blivit mycket sömn och nu en ny stad, morgonrusning. Klockan strax efter 07.00”

Så skriver Conny Palmkvist i inledningen på sin senaste bok: ”En hälsning från motståndsrörelsen”. Ett praktverk på närmare 600 sidor, inkluderat källhänvisningar och personregister. Den handlar om Jane Horney, svenskan som mördades av den danska motståndsrörelsen i slutet av andra världskriget. 

Inledningen på boken är ödesmättad. Det är den 18 januari 1945. Innan dagen är slut ska en av de fyra tågpassagerarna dö och de övriga tre ska på olika sätt bidra till att detta sker.

Ett gediget researcharbete som tagit fyra år i anspråk, med genomgång av tusentals och åter tusentals sidor av dokument samt sökningar i otaliga databaser, ligger bakom den här boken.

De praktiska svårigheterna bestod bland annat i att avkodifiera vissa dokument, som ”tvättats” av olika skäl och att gå igenom polisförhör med olika personer där uppgifterna varit motstridiga och ibland förändrats över tid.

Genom logik och uteslutningsmetoden kan man hitta de svaga punkterna och komma sanningen närmare. Den gamle polischefen, Alvar Zetterquist, som var väl insatt i mordutredningarna, beskrev en gång Jane Horney-fallet som ”ett mord på en oskyldig människa”. 

Samma slutsats kommer även Palmkvist fram till. 

Ett stilgrepp av författaren är det personliga tilltalet till Jane, vars vuxna liv har granskats in i minsta detalj. Hon var bara 26 år gammal när hon dog men hade hunnit med mer i livet än de allra flesta.

Hon var berest, hade gått i internatskola i England, arbetat på olika fartyg, varit i New York, besökt Grönland flera gånger om och till och med vistats där i ett halvår. Dessutom hade hon varit gift och bosatt i Berlin, och ofta vistats i Danmark där hon hade släkt och vänner.

Det som skiljer den här boken ifrån allt som skrivits tidigare om Jane Horney är att Conny Palmkvist redan ifrån början utesluter alla rykten och falska uppgifter som spriddes efter hennes död. Han bryter ner hennes liv i olika scener, nästan på ett filmiskt vis, där möten med olika människor, med de mest skilda bevekelsegrunder, kommer att få konsekvenser för henne längre fram.

Danmark var under ockupationsåren ett nästan schizofrent land, där ingen kunde lita på någon och varje ord man sa vägdes på guldvåg. Många drog sig inte för att utnyttja sina kunskaper för egen vinning.

Man fick betalt av Gestapo för att ange folk ur motståndsrörelsen och vissa som utgav sig för att tillhöra motståndsgrupper var i själva verket vanliga kriminella.

Mot slutet av kriget eskalerade situationen ytterligare och mord på öppen gata blev vardagsmat, där såväl inhemska nazister och angivare sköts som folk ur motståndsrörelsen. 

Det har varit en svår balansgång för författaren att kombinera materialets komplexitet med enkelhet och klarhet i innehållet. Som läsare ska man ha klart för sig att detta inte är någon deckare eller förströelselitteratur där mördaren och dennes motiv avslöjas på sista sidan. Den här boken kräver eftertanke och en smula kunskap kring förhållandena vid andra världskriget. 

Ett hjälpmedel finns i slutet av boken i form av en lista med beskrivning på personer och organisationer som nämns i handlingen. 

Conny Palmkvist framhåller att Jane Horney redan i början av kriget arbetade som informatör åt C-byrån, en organisation som ingick i det svenska försvaret. Dess uppgift bestod i att skaffa information om hotbilden mot Sverige.

Senare slogs verksamheten samman med säkerhetspolisen, där Horney fick en ny kontakt. Andra kända personer som arbetade med upplysningsverksamhet åt Sverige var den norskfödda skådespelerskan Sonja Wigert och Karin Lannby.

Smutskastningen av Jane Horney som spion åt tyskarna, äventyrerska och erotoman inleddes av danskar, knutna till motståndsrörelsen, efter andra världskriget. De ville på alla sätt rättfärdiggöra ett mord på en svensk kvinna utan några existerande bevis. 

Tyvärr spelade den dåvarande socialdemokratiska regeringen med på danskarnas villkor. Man accepterade danskarnas förklaringar och lögner om en ”berättigad krigshandling”.

På 40- och 50-talet ville polisen gå vidare med utredningarna kring Jane Horney-fallet men stoppades av regeringen. På ett sätt kan man säga att mordet fick den svenska statens godkännande, åtminstone i efterhand. 

”Här går patrioten” var de sista ord Jane Horney sa innan hon lämnade sina föräldrar och syskon inför den ödesdigra resan till Malmö i januari 1945. 

Hon hade gott samvete både inför sitt eget födelseland, Sverige, och sin mors födelseland, Danmark. Hon reste för att kunna rentvå sig de anklagelser som riktades emot henne ifrån vissa individer i motståndsrörelsen. 

Det låg utanför hennes föreställningsvärld att hon skulle bli sviken av båda länderna, eller att hon skulle mördas och sänkas i havets djup och dessutom förtalas i årtionden. 

De som bespottat hennes minne i årtionden är nu själva borta – och nu får i stället dokumenten tala. Conny Palmkvist har på ett förtjänstfullt sätt lyft fram Jane Horneys liv och satt in det i ett nytt, och större sammanhang.

Den här boken är en välkommen rehabilitering av en person som gjorde stora insatser för Sverige – men fick betala för detta med sitt liv och sitt rykte inför eftervärlden.