Kultur
Ett mobbningsdrev har stormat fram genom Konstfack
Det största hotet mot lärar-, forsknings- och yttrandefriheten vid våra universitet och högskolor kommer i dag inte från politiskt håll utan från teoridrivna student- och lärarkollektiv.
”Vad är det för atmosfär och klimat som gör att ett förslag från en liten men röststark studentgrupp vandrar vidare […]? Vad är det för kultur som tycks främja vad många skulle kalla anti-intellektualism?”
Frågorna ställs i professor Sara Kristofferssons skakande insidesskildring Hela havet stormar: Fallstudie inifrån en myndighet (Volante förlag); myndigheten som avses i undertiteln är Konstfack – Sveriges mest namnkunniga konstnärliga högskola.
Vintern 2021 hamnade denna akademisk-estetiska miljö i blickfånget. En grupp studenter hade gått till storms mot salongsnamnet Vita Havet, som påstods vara begreppsligt och kulturellt laddat med en rasistisk och kolonial världsbild.
När Kristoffersson hade kurage nog att offentligt gå i polemik med den politiskt- propagandistiskt motiverade namntolkningen vändes hätskheten mot henne. Den personliga integritet som borde vara kännetecknande för akademiker ersattes av yttringar av mass- och mobbkultur.
På tjänstetid organiserades ett upprop mot Kristoffersson. Hon hade gjort sig skyldig till dödssynden att inte betrakta en i absurdum odlad normkritisk kultur som höjd över kritik.
Att detta, på 140 sidor nedtecknade, vanvett utspelade sig i en del av högskole-Sverige är signifikativt; som Kristoffersson noterar har de ovan citerade frågorna en räckvidd som går långt utanför Konstfacks murar. Lunds, Uppsala och Malmö Universitet är tre exempel på miljöer från vilka liknande interiörer har avslöjats de senaste åren.
Sara Kristoffersons bok är inte den första i sitt slag. Med den statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet som utgångspunkt har Erik Ringmar skrivit debattboken Befria universiteten! (Timbro). Och teologen Ann Heberlein har i Fallet (Mondial) berättat sin historia om hur deplattformeringens mekanismer verkar.
Men ingen har med samma effektivitet som Kristoffersson beskrivit smärtan i att bli utstött, av att drabbas av personlig såväl som institutionell ondska (ja, ordet är faktiskt befogat). Vi läser om lugnande mediciner, om psykologsamtal, om relationsstörningar, om viktförlust, om ett rusande hjärta, om okontrollerbara tårflöden, om dränering på energi och om sjukskrivning som kvitto på allt det andra.
Framför allt läser vi om utsattheten i att stå ensam mot en hela apparat; en apparat som verkar i identitetspolitikens – inte i den akademiska frihetens – anda. Hela havet stormar är historien om en högskolemiljös förlorade heder.
Det största hotet mot lärar-, forsknings- och yttrandefriheten vid våra universitet och högskolor kommer i dag inte från politiskt håll utan från teoridrivna student- och lärarkollektiv. Det rör sig om personkretsar som har formats av skolbildningar av postmodernistiskt snitt, och vars makt förstärks av universitetsledningar som gör sig till kuggar i cancelkulturens maskineri.
Stormens öga finns inom den akademiska världen, men det identitetspolitiska kulturfenomenet kommer till uttryck inom alla institutioner med makt över tanken. Till exempel har hemmasnickrade värdegrunder ställts över svensk grundlag inom delar av folkbiblioteksväsendet. Där tanken ska vara som friast är den inte sällan som mest insnärjd. Inom högljudda delar av biblioteks- likaväl som universitetsvärlden undanber man sig kritiska perspektiv.
Jag har i tidskriften Axess (6/2021) skildrat hur jag och en kollega blev villebråd sedan vi uppmärksammat en yrkeskultur präglad av viljan att göra ideologiskt betingade bortval av litteratur och offentliga framträdanden på folkbibliotek. Enstaka bibliotekschefer har till mig beklagat vad vi utsattes för, men endast privat. Offentligt öppnar de inte munnen. De vet att drevet då kan vändas mot dem själva.
Och det är precis det som är de identitetspolitiska flockarnas målsättning, mer än någonting annat syftar deras aktiviteter till att stimulera självcensur. Att få en akademiker avbokad från en offentlig föreläsning är förvisso en triumf, men att få tio akademiker att medvetet avstå från att artikulera sin uppfattning är väsentligen mera effektivt i upprätthållandet av hegemonin.