”I denna stad, som vi var tvungna att lämna i tårar under första världskriget, är det fortfarande möjligt att stöta på spår av det ottomanska motståndet. Så Jerusalem är vår stad, en stad från oss”, sade Erdogan till turkiska lagstiftare under ett politiskt tal i Ankara.

Det moderna Turkiet, resterna av det ottomanska riket, har länge betonat sin bestående koppling till Jerusalem och kritiserar Israel för att ”judaisera” staden. Turkiet kritiserade även USA:s erkännande i december 2017 av staden som Israels huvudstad.

Det ottomanska riket styrde över Jerusalem åren 1516–1917, innan det brittiska imperiet intog området, som dessförinnan tidvis varit ockuperat av en rad världsherravälden.

Jerusalem hade i slutet av 1800-talet endast omkring 20 000 invånare och var en betydelselös och övergiven stad i det ottomanska imperiets utkanter. Under alla olika imperier var Jerusalem en oansenlig stad, som aldrig var en huvudstad i något annat land än Israel.

Upptäcktsresanden Mark Twain skrev i sin resedagbok från området i juli 1869: ”Av alla länder som finns av dyster natur, tror jag att Palestina måste vara det främsta. Kullarna är kala, de har tråkig färg och är bortstötande i sin form. Dalarna består av fula öknar som täckts av en svag vegetation som ger ett uttryck för att allt är sorgligt och hopplöst.”

Det judiska folket har en mångtusenårig relation till Jerusalem, vilket bekräftas av omfattande arkeologiska fynd. Kung David intog redan för drygt tretusen år sedan Jerusalem och bosatte sig där. Platsen fick namnet Davids stad, och förbundsarken – den centrala symbolen i det judiska gudstjänslivet – flyttades dit.

Efter kung Davids död byggde hans son Salomo templet, där förbundsarken också placerades i templets viktigaste del, det allra heligaste. I mer än tusen år var Jerusalem därefter Israels självklara huvudstad.

Omkring 400 år efter att templet byggts erövrade Babylonien Jerusalem och förstörde templet. Efter 70 år i babylonisk fångenskap återvände det judiska folket till landet för att bygga upp templet igen. Detta byggdes sedan ut ytterligare av kung Herodes, strax före vår tideräknings början, men förstördes återigen, denna gång av den romerske generalen Titus, för knappt tvåtusen år sedan.

Några decennier efter Jerusalems förstöring gav den romerske kejsaren Hadrianus området namnet Palestina, i ett försök att utplåna judarnas hemland. Namnet var syftat som ett hån, då det härleds från judarnas historiska fiender, filistéerna.

Men trots inreseförbud, deportationer och massakrer från de olika imperier som dominerade området, fanns det hela tiden en judisk närvaro i landet. Hos många av de judar som levde i förskingringen hölls dessutom drömmen om att återvända till Israel vid liv i århundraden. Flera gånger per år bad judar i förskingringen den klassiska bönen: ”Nästa år i Jerusalem.”

I slutet av 1800-talet skulle det judiska folkets relation till landet Israel förändras dramatiskt. Omfattande pogromer i det tsarryska väldet bidrog till denna förändring. Pogromerna ledde till att omkring 30 000 judar flydde från Östeuropa och flyttade till dåvarande Palestina. Även om inte alla stannade kvar skapades flera livaktiga samhällen, som finns kvar än i dag.

Parallellt med vågen av antisemitism i Östeuropa i slutet av 1800-talet skedde ett personligt uppvaknande hos den judiske journalisten Theodor Herzl, som bevakade Dreyfusaffären i Frankrike, där en judisk officer dömdes till livstids deportation till Djävulsön. Franska antisemiter krävde samtidigt att alla judiska officerare skulle tvingas bort från armén och att alla judar skulle utvisas ur Frankrike.

Dreyfusaffären väckte stor internationell uppmärksamhet, även om Dreyfus fick upprättelse och anklagelsen mot honom avslöjades som ett justitiemord. Men Herzl insåg den europeiska antisemitismens oförbätterlighet och lyfte fram behovet av att staten Israel bildades.

I början av 1896 gav Herzl ut boken Der Judenstaat, som argumenterade för en judisk statsbildning, och på den första Sionistkongressen i Basel 1897 sattes målet att skapa ett hemland för det judiska folket i Israel.

Efter kongressen skrev dess ordförande Theodor Herzl i sin dagbok: ”I Basel skapade jag den judiska staten. Om fem år kanske, och helt säkert om femtio, kommer alla att inse det. Om ni vill det, är det inte bara en dröm.”

Ett intensivt arbete med att köpa mark, plantera träd, dika ut träskmarker och göra jorden odlingsbar inleddes, och mellan åren 1904 och 1914 anlände 40 000 judar till landet. År 1909 beslutade ett antal judiska nybyggare att etablera sig utanför staden Jaffa. Tolv hektar med sanddyner köptes och namngavs Tel Aviv – en stad som i dag närmar sig en halv miljon invånare.

Hebreiskan började i denna veva att återupplivas som ett talspråk tack vare Eliezer Ben-Yehuda, som flyttade till det osmanska riket från Tsarryssland redan 1881.

Det första världskriget ledde till att det brittiska imperiet nådde sin storhetstid. Den 31 oktober 1917 intogs samhället Beer Sheva innan general Edmund Allenby avancerade mot Jerusalem, som intogs den 11 december samma år. Allenby steg av hästen och gick in i den heliga staden – genom Jaffaporten – till fots.

En dryg månad innan Jerusalem intogs formulerades Balfourdeklarationen, ett officiellt uttalande från den brittiska regeringen som uttryckte stöd för etableringen av ett ”nationellt hem för det judiska folket” i det dåvarande Palestina. Palestina­mandatet skapades och den förste högkommissionären hette Herbert Samuel och hade judisk härkomst.

Det judiska folkets rätt till ett hemland i dåvarande Palestina­mandatet fastslogs sedan på San Remo-konferensen i april 1920, där första världskrigets allierade segermakter samlades. Den 24 juli 1922 erkände FN:s föregångare Nationernas förbund officiellt ”det judiska folkets historiska samband med Palestina”, och var eniga om formuleringen av syftet att ”återskapa ett nationalhem åt det judiska folket i Palestina”.

FN erkände staten Israel i sin delningsplan den 29 november 1947, och den 14 maj 1948, dagen innan det brittiska mandat­styret upphörde, utropades staten Israel, med Jerusalem som huvudstad. De araber som bodde i området började kallas palestinier först på 1960-talet.

I sitt tal i det turkiska parlamentet beklagade Erdogan ödet för Jerusalem och palestinierna:

”Frågan om Jerusalem är inte ett vanligt geopolitiskt problem för oss. Först och främst byggdes det nuvarande fysiska utseendet på Gamla stan, som är hjärtat av Jerusalem, av Suleiman den store, med dess murar, basar och många byggnader. Våra förfäder visade sin respekt i århundraden genom att hålla staden högt uppskattad”, påstod Erdogan, och hävdade att det palestinska folket hade bott i Jerusalem ”i tusentals år”.