Den kristna trons roll och betydelse för presidenterna

Utan religionen, det vill säga den kristna tron som grund, kan man inte bygga en god stat, menade exempelvis USA:s förste president George Washington (1732–1799). Detta ämne tar sig Smålandsbördige professorn och prästen Kjell O Lejon i kast med när han med stor bredd och kunnighet erbjuder en spännande läsning nu lagom till det amerikanska presidentvalet den 3 november. 

Hans nyutkomna bok Från Truman till Trump: Om religionens roll i Vita huset är varmt att rekommendera.

En tilltalande grafisk form har givits av Magnus Åkerlund och särskilt inbjudande för läsaren är att få möta varje amerikansk efterkrigspresident illustrerad med en målning, inte ett foto. Sådana viktiga till synes detaljer ger ytterligare liv åt professor Lejons vältajmade bok, samt ökar känslan av närhet. 

I Lejons text får vi som läsare kanske nå fram till det djupaste och innersta i dessa makthavares personligheter som det går att komma. Det säger inte lite.

Hit hör att få ta del av hur George W Bush, med hjälp av ett lyckligt äktenskap med hustrun, Laura, och upptäckten av Guds närvaro, lyckades resa sig från alkoholism och en nedgången livsföring till att bli USA:s president åren 2001–2009.

Eller Barack Obamas väg till en gudstjänstfirande kristen gemenskap i en afro-amerikansk kyrka i Chicago – eller nuvarande president Donald E Trumps uppväxt, presbyterianska familjeanknytning, protestantiska arbetsetik och kopplingar under uppväxten till den kände predikanten Norman Vincent Peale i Marble Collegiate Church på Manhattan. 

Även skildringen av president Trumps relationer till pro-life-rörelsen samt till vad författaren kallar ”kulturella evangelikala” och ”entreprenörs-evangelikala” ger nya insikter och erbjuder nyanserade bilder av varför det kristna väljarstödet för det republikanska partiet, och därmed Trump, i grunden är så massivt bland de europeisktättade.

Personligen tilltalas jag av att särskilt få stifta mer bekantskap med i dag en aning anonyma innehavare av Vita huset, såsom demokraten Harry S Truman och republikanen Dwight D Eisenhower, de två presidenterna direkt efter krigsslutet 1945. 

Den djupt bibelkunnige och ekumeniske baptisten Truman, som redan vid 18 års ålder läst Bibeln två gånger, var en man med betoning på att kristen tro ska omsättas i handlingar, inte enbart vara prat (talking). Han led när kyrkor bråkade med varandra och då teologiska strider kunde ta bort kärlek och närhet kristna emellan.

Till dottern sade han att hon fick gå i vilken söndagsskola hon ville, bara hon gick till en söndagsskola. Att hon valde just baptistkyrkans hade han inget emot. Baptismen var i Trumans ögon ”den kortaste och mest direkta vägen till Gud”.

I april 1945, då världskriget fortfarande pågick men slutet för Hitler och den tyska national-socialismen stod nära, efterträdde den då helt nyutnämnde vicepresidenten Truman den sittande statschefen, Franklin D Roosevelt. FDR, som han kallades, avled i sviterna av en långvarig polio, efter att i tolv år – ett rekord i sig – ha varit USA:s statschef.

På så sätt inträffade något så ovanligt för en innehavare av Vita huset att denne saknade akademisk college-examen, detta av ekonomiska skäl till följd av Trumans fattiga uppväxt. I stället valde han militärlivet. 

Frivilligt anmälde sig Truman 1917 att gå in i första världskriget, detta som 33-åring, och kom att sluta som överste. På Trumans lott som president låg att fatta det oerhört svåra beslutet om att få ett omedelbart slut på andra världskriget i Asien – genom att släppa förödande atombomber över Japan.

Stort eftermäle skapade president Truman genom att redan elva minuter efter det att Israel utropats i maj 1948 erkänna den judiska statsbildningen. Så lade han resolut grunden till framtida amerikanskt skydd av Mellanösterns enda demokrati. 

Att Trumans efterträdare i Vita huset, general Dwight D Eisenhower, verkade som USA:s ledande militär i Europa inför krigsslutet 1945 och åren därefter, är nog mer känt än det faktum att han kom från en familj av Jehovas Vittnen, att han inrättade den årliga presidentens bönefrukost för kongressens ledamöter tillsammans med kyrkoledare och andra kristna, eller att det är under hans presidentskap som orden ”en nation under Gud” läggs till i trohetseden till den amerikanska flaggan. 

År 1956 fattade en enhällig kongress beslutet att göra orden ”In God we trust” (På Gud förtröstar vi) till Förenta Staternas motto. Eisenhower undertecknade lagen – och såg personligen till att mottot även skrevs in på de amerikanska mynten, liksom de redan förekom på dollarsedlarna sedan ett tiotal år tillbaka.

Under ingen annan presidentperiod, som Dwight D Eisenhowers åtta år i Vita huset 1953–1961, kopplades att vara amerikan och att tro på Gud så starkt ihop. 

Bland annat förklarade han: ”Utan Gud så kan inte den amerikanska formen av statsskick finnas, inte heller ett amerikanskt sätt att leva. Erkännandet av ett Högsta Väsende [en av de fyra beteckningarna på Gud i USA:s självständighetsförklaring, den 4 juli 1776] är det första och mest grundläggande uttrycket för amerikanism.”

Genom att skildra barndom, uppväxt samt avgörande livshändelser ger professor Lejon en djupare – och trovärdigare – bild av de styrande männen i Vita huset än den som säger att amerikanska presidenters trosliv och religiositet mer eller mindre är ett utanpåverk eller rent röstfiske. 

Boken visar också, på ett trovärdigt sätt, hur det finns djupa sammanhållande band, oftast förkroppsligat i presidenten, i vad som beskrivs som amerikansk civilreligion. Det handlar om en religiös dimension i samhället, som tydligt återfinns i det politiska livet, inte minst på högsta politiska nivå i presidentutövningen. 

Hänvisningarna till författningens fyra namn på Gud och grundlagsfädernas kristna tro är legio – och ses som djupt relevanta av medborgarna i den nu 244 år gamla nationen.

Det går därför inte längre att vifta bort tanken: Så här, 500 år efter att Gustav Vasa inledde sin frihetsrörelse med start i Dalarna vilket ledde fram till ett självständigt och fritt Sverige och svenskt kungadöme den 6 juni 1523, påminns man om hur lite svenska myndigheter, media, akademi, kultur och politiskt ledarskap påminner oss om vår nations andliga rötter, grundlagsfäder och frihetshjältar – om vad de bottnade i och innerst inne i hjärtat höll högt och heligt. 

Vi har ju korset på flaggan och våra helgdagar bär näst intill samtliga kristna namn.

Professor Lejons framställning om den moderna amerikanska presidentpolitikens religiösa dimension visar på att det går att återknyta till en nations andliga arv, även i modern tid – ifall politiskt, kyrkligt och kulturellt ledarskap driver detta, är uthålliga, frimodiga samt skickliga. 

Det borde vara möjligt även i ett land som vårt Sverige – med våra kristna rötter, historia och rika andliga arv.