Det var 558 judar som den här dagen fördes bort med de tyska lastfartygen MS Donau och MS Monte Rosa. De lämnade Oslo hamnför vidare transport till Auschwitz. Bara elva av dem som gick ombord denna sena höstdag 1942 skulle överleva Förintelsen.

Totalt deporterades 773 judar från Norge under krigsåren, de flesta direkt till gasugnarna i Auschwitz. Enbart 34 överlevde.

Den norsk-judiska befolkningen bestod av cirka 2 100 personer när Tyskland ockuperade Norge i april 1940. Tyska ministrar och polischefer samlades den 20 januari 1942 i Wannsee, en förort till Berlin, för att samordna den fysiska utrotningen av den judiska befolkningen i Europa. Enligt Wannsee-mötets förteckning fanns det 1 300 judar i Norge; de som hade flytt till Norge från 1930-talets tyska judeförföljelser fanns då inte med.

Redan ett år efter Nazitysklands ockupationen av Norge fick landets polischefer order om att beslagta alla radioapparater i judisk ägo. Under 1941 blev judiska butiker nedklottrade med antisemitiska slagord.

I januari 1942, strax efter Wannsee-konferensen, fick alla norska judar order om att infinna sig hos polisen för att få ett ”J” stämplat i sina ID-handlingar.

I februari samma år tvingades alla judar fylla i ett frågeformulär om personliga förhållanden, religion, utbildning, medborgarskap, näringsverksamhet och förmögenhet. Polisen, som spelade en aktiv roll vid arresteringarna och deportationerna av de norska judarna, säkrade medlemslistorna hos de judiska församlingarna i Oslo och Trondheim.

Polischefen Knut Röd, som var ansvarig för att gripa och transportera judarna till SS-trupperna i Oslo hamn, frikändes efter andra världskriget i två mycket kontroversiella rättegångar i Norge.

Norska myndigheter har på senare år beklagat sin medverkan i Förintelsen. I januari 2012 bad Norge för första gången om ursäkt för landets delaktighet i Förintelsen av norska judar.

– Norrmän utförde gripanden, norrmän körde lastbilarna och det hände i Norge, sade dåvarande statsministern Jens Stoltenberg.

– I dag känner jag att det är passande att uttrycka vår djupaste ursäkt för att detta kan hända på norsk mark. Det är dags för oss att erkänna att norska poliser, tjänstemän och andra norrmän deltog i arresteringen och deporteringen av judar, fortsatte han.

Samma år, 70 år efter deportationerna, gick även rikspolischefen Odd Reidar Humlegård ut med en offentlig ursäkt:

– I samband med 70-årsmarkeringen för fångtransporten med fartyget Donau är det naturligt att jag i dag beklagar att norsk polis medverkade till deportationen av norska judar till koncentrationslägren, sade han.

Förintelsens ankomst till Norge blev den enskilt största nyheten i Sverige 1942. Opinionsstormen bidrog till svenska UD:s omsvängning.

Inför andra världskriget byggde UD byråkratiska pappersväggar för förföljda judar som önskade fly. På Évian-konferensen i juli 1938, där 32 länder sade ett gemensamt nej till att hjälpa de judiska flyktingarna i Tyskland och Österrike, betonade UD:s rättschef Gösta Engzell att Sverige endast kunde ta emot ett litet antal flyktingar samt att ”judefrågan” måste lösas genom bosättning utanför Europa.

Samma höst – en månad innan Kristallnatten – uppmanade Sverige och Schweiz tyska myndigheter att stämpla ett ”J” i judiska pass för att underlätta avvisning vid gränsen.

När Förintelsen nådde Sveriges grannland blev samme Gösta Engzell central för att bygga upp ett byråkratiskt motstånd mot Nazitysklands judepolitik, enligt Paul Levine, en av forskarna bakom Göran Perssons projekt ”Om detta må ni berätta”.

I oktober 1942 inleddes arresteringen av alla judiska män i Norge och all judisk egendom drogs in till staten. I slutet av november arresterades judiska kvinnor, minderåriga och män som inte gått under jorden eller flytt till Sverige. Mellan den 26 oktober och 26 november flydde ungefär 1 100 norska judar – eller 60 procent av den judiska befolkningen i Norge – till Sverige, enligt Levande historia.

I december 1942 erbjöd svenska UD Tyskland att ta emot de judar som fortfarande fanns kvar i Norge, vilket innebar att Sverige blev den första suveräna staten sedan Nazityskland inledde sin förföljelse av judar 1933 att deklarera till tyskarna att alla judarna från en tredje stat var välkomna.

Sverige spelade året därpå en aktiv roll då nästan alla av de drygt 8 000 judar som befann sig i det ockuperade Danmark kunde räddas undan Förintelsen till Sverige. Operationen blev en av de största enskilda aktionerna mot nazisternas judeutrotningar under andra världskriget.

I september 1943 pågick en intensiv kommunikation mellan det svenska sändebudet Gustaf von Dardel i Danmark och svenska UD med anledning av Nazitysklands planer på att likvidera de danska judarna. När planerna blev bekräftade gjorde Sveriges regering ett officiellt uttalande i Sveriges radio, den 2 oktober 1943, där Nazityskland varnades för konsekvenserna om de danska judarna utsattes för samma behandling som judar i Norge och andra ockuperade länder.

För första gången sedan Hitler kom till makten 1933 uttryckte en suverän europeisk stat offentligt sin villighet att ovillkorligt ta emot judar som flydde från nazisterna.

UD:s upptäckt att ett svenskt medborgarskap innebar skydd för judar som skulle deporteras, gjorde att svenska diplomater började delta i dagliga förhandlingar med myndigheter i Tyskland, Norge, Frankrike, Danmark och Ungern. När Sverige uttryckte ett politiskt intresse av judars och judiska familjers välfärd kunde inte tyskarna behandla dessa människor som de annars skulle ha gjort.

Även om Nazitysklands byråkrater motvilligt, samt med fördröjning och undanflykter, tog emot dessa diplomatiska påstötningar, visade det sig gång på gång att detta strikt diplomatiska och byråkratiska agerande kunde rädda människoliv, konstaterar Paul Levin i sin avhandling.

När Nazityskland i mars 1944 ockuperade Ungern var målet att slutföra Förintelsen av Europas största kvarvarande judiska befolkning, på drygt 800 000. Det svenska sändebudet Ivan Danielsson och diplomaten Per Anger i Budapest uppmanades av Gösta Engzell den 31 mars att börja hävda svensk anknytning och utfärda svenska provisoriska pass och andra identitetshandlingar för utsatta judar.

Danielsson och Anger experimenterade med olika typer av dokument och upptäckte att provisoriska pass var bäst och att en namnteckning höjde dokumentets värde. 

När den svenske diplomaten Raoul Wallenberg på UD:s uppdrag anlände till Ungerns huvudstad i juli 1944 förfinade, utvecklade och massproducerade han svenska skyddspass, och kunde i krigets slutskede tack vare sitt hjältemod rädda tiotusentals ungerska judar från Förintelsen.

Historikern Lars Hansson visar att berättelserna från de norska krigsflyktingarna, inte minst från de norska judarna, var med att ändra svensk flyktingpolitik i grunden.

Förvandlingen från likgiltiga UD-tjänstemän inför nazisternas judepolitik till diplomatiska aktivister tvingades fram när svenska gränspoliser vid den svensk-norska gränsen dagligen ringde in dramatiska flyktingberättelser till det svenska utrikesdepartementet.