Bönens plats hos amerikas moderna presidenter

Varje arbetsdag i såväl USA:s senat som dess representanthus inleds med bön. I Kapitoliums särskilda rum för stillhet och bön finns ett stort glasfönster som avbildar George Washington, den förste presidenten, knäböjande i bön i Valley Forge.

Bönens vikt understryks. I själva verket har det blivit ett kännetecken för flera amerikanska presidenter under modern tid att framhålla vikten av bön.

En sådan är Harry Truman, som genom sitt vuxna liv, även under sina presidentår, dagligen bad en bön (som han alltid bar med sig på en papperslapp), som lyder:

”O, allsmäktige och evige Gud, Skapare av himmel och jord och universum. Hjälp mig att vara, att tänka, att göra det som är rätt, bara för att det är rätt. Gör mig sanningsenlig, ärlig och redbar i allt … Ge mig villigheten att vara välgörande, förlåtande och tålmodig gentemot mina medmänniskor. Hjälp mig att förstå deras motiv och deras tillkortakommanden, såsom du förstår mina. Amen.”

Trumans efterträdare, Dwight D Eisenhower, inledde sitt installationstal med en bön, som innefattade ett bönfallande om hängivenhet i tjänsteutövningen och som till delar löd: ”Allsmäktige Gud … Ge oss … kraften att tydligt särskilja rätt från fel, och låt alla våra handlingar ledas därefter … så att alla må arbeta för vårt älskade land och din ära.”

Bönen blev både ett tecken på en politisk viljeinriktning och en bekännelse.

Eisenhower kunde inleda sina kabinettsmöten med bön och var den president som påbörjade det som senare utvecklades till presidentens årligen återkommande bönefrukost. Efter kongressens yrkande fastställde han även en varje år återkommande nationell bönedag.

Om vi hoppar framåt i tiden, till Ronald Reagan, så underströk denne att han tack vare sin djupt troende mor var övertygad om förbönens kraft. Redan i valkampanjen 1980 förklarade han att han önskade starta densamma med en bön: ”Jag vet att dessa böner ger mig en styrka som jag annars inte skulle äga.” Han talade om att bön och förbön ”hjälper oss igenom problem och bevarar oss på rätt väg”.

Uppfattningen ledde honom i arbetet med att försöka återinföra möjligheten till att offentligt uttrycka sin tro på Gud i bön i statliga skolor: ”Konstitutionen var aldrig ämnad för att hindra människor från att be; dess uttalade syfte var att skydda deras frihet att be.”

Efterträdaren, George Bush Sr, var uppvuxen i en familj där bönen hade en framträdande plats. När hans unga dotter Pauline drabbades av leukemi stannade han varje dag till, på väg till sitt jobb, i sin kyrka och bad. Dottern dog knappt fyra år gammal, men Bush förklarade: ”Bön har alltid varit en viktig del av våra liv, men aldrig så viktig som under dessa … månader.” Det var bönen som upprätthöll föräldrarna, sades det.

Typiskt för Bush Sr var att hans första kungörelse som president var ett fastställande av en nationell bönedag, som innehöll en uppmaning till alla medborgare att mötas i sina hem eller gudstjänstlokaler för att be i tacksägelse. Kungörelsen slutade med orden: ”Låt oss alla amerikaner ödmjukt böja knä inför vår himmelske Fader i sökande av hans nåd och hans gudomliga ledning och vishet för våra ledare i Amerikas förenta stater.”

Vi förstår att mentaliteten var mycket annorlunda i USA än den som rådde i Sverige. Vid riksdagsvalet 1988, samma år som Bush Sr vann presidentvalet, fick Socialdemokraterna över 42 procent av rösterna och statsminister Ingvar Carlsson talade, vad jag förstår, varken om Gud, bön eller kraft i förbön.

Vid Bill Clintons installation medverkade Billy Graham med såväl inledande bön som avslutande välsignelsebön. Det var för övrigt under en nationell bönefrukost som Clinton officiellt erkände sin synd i samband med sin sexuella relation till Monica Lewinsky och meddelade att han bett Hillary, familjemedlemmar, vänner och hela nationen om förlåtelse. Han bad de närvarande om förbön och om bön för nationens helande och nämnde att han bett Gud om ett rent hjärta (jfr Davids bön, Psalt. 51:12).

Bush Jr och Obama talade båda om vikten av bön och styrkan i denna, även om de politiska agendorna drog åt olika håll. Trump, som stödjer kristna i många saker, meddelade dock i sin valkampanj att han aldrig behövt be Gud om förlåtelse. Det var en annan ton än den företrädarna haft.