Alger var knutpunkten i närmandet till PLO och DDR

Även om Olof Palme först 1974 introducerades för PLO-ledare Yassir Arafat av Algeriets president Houari Boumédiènne – som en ren överraskning vid Palmes besök i Alger – var mötet noga förberett. Lika noga planerad var hans introduktion senare till DDR:s politiske ledare, Erich Honecker.

Som beskrivet i min tidigare artikel (22/12) inleddes Socialdemokraternas och därmed Sveriges närmande till PLO, Fatah och Arafat vid Sten Anderssons och Pierre Schoris besök i Alger 1969. Mediebilden av PLO förändrades radikalt efter det besöket, från att tidigare ha benämnt palestinier som ”arabiska palestinier” till ”det palestinska folket”.

Detta förändrade synsätt baseras med en sannolikhet gränsande till visshet av Algeriets dåvarande president, Houari Boumédiènne. 

Boumédiènne försökte bygga upp ett starkt tredje världen-block genom så kallade The non-aligned movement (alliansfria länder under kalla kriget), i vilken han blev en av dess ledare.

Uppmaningen till Förenta nationerna ledde till att FN våren 1974 beslutade att en ”ny internationell ekonomisk världsordning” skulle dominera Nord–Syd-dialogen. I samband med detta kallades Algeriet ”det ledande landet i Arabvärlden”, med vilket Boumédiènne även fångade statsminister Olof Palmes intresse.

Palme begav sig till Boumédiènne på officiellt besök i november samma år, under vilket han oförmodat presenterades för Yassir Arafat – men besöket var noga föreberett sedan mer än fem år. Boumédiènne stödde kraftigt de antikoloniala rörelserna i Afrika och Arabvärlden, däribland PLO och det sydafrikanska ANC.

Algeriet, och Alger, var vid denna tid själva knutpunkten för en rad olika revolutionära självständighetsrörelser. Men med Hourari följde även per automatik en introduktion till andra länders ledare som var allierade med Algeriet, såsom Sovjetunionens Leonid Brezjnev, Kubas Fidel Castro och i förlängningen DDR:s Erich Honecker. 

Men vad var det för Algeriet som Palme mötte? Av den tidigare socialistiska diktaturen, som Palme kom i kontakt med vid sitt första besök 1962 återstod endast en fasad. 

Efter bara tre års självständighet störtades den sittande presidenten Ben Bella av Boumédiènne, som lovade folket att ”återvända till källorna”. Boumédiènne främjade islamiska värderingar, arabisk utbildning och arabisk kultur med hjälp av tusentals importerade egyptiska lärare – många av dem från det Muslimska brödraskapet.

Boumédiènne ersatte kommunistiskt inspirerad socialism med militärbaserad statlig islamistisk socialism. Av Olof Palmes tacktal till Boumédiènne vid middagen, då han mötte Arafat för första gången, syns inga spår av att Palme förstod skillnaden. Tvärtom tyder mycket på att han inte förstod att Boumédiènnes definition på demokrati byggde på att folket anpassade sig fullt ut till hans, och Brödraskapets, politiska tolkning av islam.

”Palmes pojkar”, Sten Andersson och Pierre Schori, kom sedan att prioritera relationerna med det forna östblocket. Att Schori i många avseenden stod Sovjetunionens intressen nära visade sig flera år senare, under arbetarupproret i Gdansk under ledning av Lech Walesa. 

Schori menade då i Socialistinternationalens exekutivkommitté vid ett möte 1980, där han som Socialdemokraternas internationelle sekreterare representerade partiet, att Sovjet kunde ingripa med ”martial laws”, det vill säga med krigslagar mot Lech Walesa och Solidaritet. Svenska socialdemokrater skulle därmed inte protestera om Moskva ansåg sig behöva genomföra en sedan aktion.

Detta kunde avslöjas av Bo Theutenberg i Dagbok från UD (2020).

De initiativ som togs på 1960-talet i Alger kom sedan att förenas med en annan rörelse: närmandet till DDR. Även om DDR erkändes av Sverige och andra västländer först 1973 var kontakterna med den östra delen av det forna Tyskland täta.

Från mitten av 1950-talet och framåt satsade DDR stort på att utveckla relationerna med Sverige med hjälp av så kallade ”public diplomacy”, det vill säga upplysnings- och informationskampanjer om DDR, i syfte att skapa en positiv bild och opinion för ett erkännande av DDR.

DDR utmålades som en ”antifascistisk fredsstat”, i motsats till dess konkurrent Västtyskland, som var ”nynazistiskt, militaristiskt och revanschistiskt”. DDR:s ”public diplomacy” utmärkte sig främst på det kulturella planet, exempelvis genom öppnandet av ett ”DDR Kulturcentrum” i Stockholm 1967.

Redan 1956 hade vänskapsföreningen Sverige–DDR bildats, och åren 1958–1975 genomfördes varje år ”Ostseewoche”, Östersjöveckan, som inrymde kulturella och politiska aktiviteter i DDR:s regi, som syftade till att främja DDR:s kontakter med de nordiska grannländerna.

Under 1960-talet påbörjades en längre avspänningsperiod mellan stormaktsblocken. Som en följd av Natos avspänningspolitik lanserade de västtyska Socialdemokraterna och dess ledare Willy Brandt ”östpolitiken”, vilket kom att förändra den västtyska utrikespolitiken.

Man avsåg nu att närma sig DDR genom en öppen, fredlig debatt och därmed förstärka förhållandet mellan det tyska folket i de båda staterna.

I sin regeringsförklaring hösten 1969 erkände Willy Brandt, som förste västtyske regeringsföreträdare, att det fanns två tyska stater – dock vägrade man fortfarande att diplomatiskt erkänna DDR.

Olof Palme, som tillträdde som svensk statsminister samma år som Willy Brandt, och som dessutom var personlig vän med honom, stödde internationellt den socialliberala östpolitiken. Med Brandt och Palme i fronten skedde ett närmande mellan de svenska och västtyska socialdemokratiska partierna. I praktiken genomfördes östpolitiken genom internationella avtal mellan åren 1970 och 1972.

Den 21 december 1972 kunde slutligen ett fördrag – ” Grundlagenvertrag” – mellan de tyska staterna undertecknas. Fördraget var inget formellt diplomatiskt erkännande, utan ett avtal av mer principiell natur, som reglerade relationerna mellan DDR och Västtyskland.

I samband med detta upphävdes den diplomatiska blockaden av DDR. Dagen efter kunde Sverige sålunda erkänna DDR, vilket sedermera följdes av andra västeuropeiska länder.

Den svenska bilden av DDR under 1970-talet var generellt positiv. Man skilde tydligt DDR-kommunismen från den sovjetiska och tog fasta på dess reformistiska möjligheter.

Genom kontaktutbytet mellan Sverige och DDR som följde efter erkännandet spelade Sverige indirekt en viktig roll i den östtyska legitimitetsprocessen. De statliga kontakterna gällde främst områden där DDR ansåg sig komma i positiv dager, som i utbildningspolitiken och framför allt freds- och nedrustningsfrågorna.

Med de senare frågorna i fokus inleddes formella kontakter med bland annat den kristna fredsrörelsen och involvering och utbyte med Svenska kyrkan.

Den svenska enhetsskolans skapare, riksdagsledamoten Stellan Arvidson (S), var tongivande aktör på den politiska sidan. Den östtyska skolan hade varit hans främsta förebild i skapandet av den nya svenska skolan. Detta beskrivs mer ingående i Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi (2013).

Första sammanträffandet mellan Olof Palme och Erich Honecker ägde rum under Helsingforskonferensen 1975, där även DDR medverkade. Men innan dess hade Yassir Arafat kommit att knyta täta band med DDR i allmänhet och Honecker i synnerhet.

De första officiella bilderna på Arafat och DDR:s ledare vittnar om ett hjärtligt utbyte redan 1971, och PLO kunde två år senare, 1973, öppna sitt första europeiska representationskontor med diplomatisk status i Östberlin.

Öppnandet var dock villkorat från Stasi, den östtyska säkerhetstjänsten, att DDR aldrig fick vara bas för PLO:s militära attacker i Europa. Bara ett år tidigare hade 15 israeliska idrottsmän mördats av terrorgruppen Svarta september vid OS i München.

Alla dessa händelser under ett drygt decennium, som kom att spänna från 1962 till 1975, bildar sedan den process som fortplantar sig in i statsförvaltningen i allmänhet och in på UD i synnerhet.

UD dominerades under denna period av duon Andersson–Schori, som skickligt kunde servera Olof Palme färdiga lösningar.