Den 17 februari hölls en minnesdag på Uppsala universitet med anledning av att det statliga institutet för rasbiologi öppnades för 100 år sedan. Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, CEMFOR, vid Uppsala universitet arrangerade förra året fyra dialogseminarier på temat ”100 år i skuggan av rasbiologiska institutet” inför minnesdagen.
Det var ett enhälligt riksdagsbeslut den 13 maj 1921 som lade grunden för det rasbiologiska institutet i Uppsala. Motionen som låg bakom starten var undertecknad av riksdagsmän från samtliga riksdagspartier.
I andra kammaren var motionen underskriven av Socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting, högerledaren Arvid Lindman och Frisinnade landsföreningens partiledare Raoul Hamilton.
I första kammaren var undertecknarna bondeförbundaren Nils Wohlin och den socialdemokratiske psykiatrikern Alfred Petrén, som senare även motionerade om tvångssterilisering.
Ledamöterna i de båda kamrarna röstade enhälligt ja.
Riksdagspolitikerna oroade sig för att människor med ”sämre” egenskaper fick fler barn än människor med ”rätt” ekonomisk, social och kulturell bakgrund och att det svenska folket på sikt därför skulle degenereras.
Via politiska beslut skulle den svenska befolkningen förhindras att få vad som ansågs vara sämre egenskaper. Preventivmedel, aborter och sterilisering framställdes i debatten som viktiga redskap för att sortera bort de oönskade.
I Tyskland gick myndigheterna ännu längre, där initierade Adolf Hitler ett eutanasiprogram den 1 september 1939, Aktion T4, som mördade människor med psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar eller de som inte bedömdes vara ”livsvärdiga”.
Uppemot 300 000 personer berövades livet under de sex år som projektet pågick. Det var i T4-projektet som nazisterna testade fram tekniken att utföra massmord via gasugnar förklädda till duschar.
Med denna politiska konsensus i ryggen tog medarbetarna på det rasbiologiska institutet sig an uppgiften att mäta, kategorisera och sterilisera människor.
Mänskligheten delades in i långskallar och kortskallar, snedkäkar och rätkäkar. Samerna var kortskallar och ansedda som en lägre stående ras. Särskilt befolkningen i norra Sverige – med en blandning av samer, svenskar och finnar – fångade det Rasbiologiska institutets intresse.
Raser som påstods ha ett mer utstående hakparti än andra kallades för snedkäkade. Raser med mer tillbakadraget hakparti kallades rätkäkade. Svarta afrikaner fick etiketten långskalliga snedkäkar, samer kallades kortskalliga rätkäkar, mongoler hamnade under kategorin kortskalliga snedkäkar och den ”germanska” eller ”nordiska” rasen i Europa långskalliga rätkäkar.
Långtgående slutsatser drogs av ytliga kunskaper om kroppens utseende och form. Under institutets första år gavs bland annat skrifterna ”Rasbiologi och rashygien” och ”Degenerationsfaran” ut. Rasbiologiska Institutets chef Herman Lundborg ville hitta bevis på vilka förödande följder rasblandningar kunde få. Både barn och vuxna blev därför noggrant mätta, undersökta och fotograferade.
Rasbiologiska undersökningar av 100 000 svenskar genomfördes vilket presenterades 1926 och en förkortad version blev lärobok för gymnasiet med titeln ”Svensk raskunskap”.
Året därpå fick det rasbiologiska institutets chef Herman Lundborg barn med Maria Isaksson, som var tornedalsfinsk, hade samisk börd och var född i Soppero i Jukkasjärvi församling. Rasbiologen och den samiska kvinnan gifte sig år 1936.
Statens rasbiologiska institut uppstod inte av en slump. En ideologisk och politisk kampanj med utställningar, tidningsartiklar och politiska debatter hade förberett den allmänna opinionen i decennier. Redan i november 1859 kom Charles Darwins populärvetenskapliga bok ” Om arternas uppkomst” ut, vilken skapade stor debatt i Europa om utveckling, arvsanlag och den starkes företräde.
Darwins kusin Francis Galton blev sedan rasbiologins skapare.
Det som den amerikanske historikern Edwin Black kallar för ”kriget mot de svaga” handlade om att förhindra degenerering där psykiskt sjuka, funktionsnedsatta och fattiga människor sågs som rashygieniska problem. Det gällde att eliminera negativa anlag och rasblandning ansågs bidra till denna degenerering.
Redan i slutet av 1890-talet konstaterade flera svenska rasforskare att svenskarna var det rasrenaste germanska folket och Sverige det äldsta självständiga riket i Europa, konstaterar Levande historia i sin populärhistoriska skrift om Rasbiologiska institutet.
För att få denna rasrenhet bekräftad mättes redan under somrarna 1897 och 1898 skallindex på 45 688 värnpliktiga. Deras hår- och ögonfärg registrerades. Materialet justerades för att svenskarna skulle framstå som så långskalliga som möjligt. I skriften som gavs ut kunde man läsa att 30 procent av Sveriges befolkning var långskallar, 57 procent var mellanskallar och 13 procent kortskallar.
De svenska rasforskarna kunde redan två decennier före det Rasbiologiska institutets bildande konstatera att Sverige hade en högre andel långskallar än Tyskland, vilket bevisade att den germanska rasen var bevarad i sin renaste form i Sverige, skriver Levande historia.
År 1909 bildas Svenska sällskapet för rashygien, en lobbyorganisation där ett tvärpolitiskt nätverk av framstående forskare och politiker ville starta ett rasbiologiskt institut och införa steriliseringslagar i Sverige. Svenska sällskapet för rashygien var inspirerat av Tyskland, som hade bildat världens första rashygieniska sällskap år 1905.
Redan år 1916 hade riksdagen gett Herman Lundborg ett särskilt anslag för att studera rasblandningen. Anslaget var på 24 000 kronor och uppdelat på fyra år. För pengarna skulle Lundborg mäta kroppsdelar, fotografera och bestämma blodgrupper. En av hans utgångspunkter var att rasblandning minskade motståndskraften mot tuberkulos och ledde till sämre ”moralisk halt” hos individen.
Medan den tyska rasbiologiska rörelsen uppgick i den nazistiska statens utrotningsprogram gick luften ur det rashygieniska projektet i Sverige när kopplingen mellan nazismens brott och Uppsala universitets rasbiologiska institut blev uppenbar.
Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Alfred Petrén, överinspektör för sinnessjukvården i Sverige och professor i psykiatri i Uppsala, låg år 1934 bakom en lag om ”sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet”. Tiotusentals svenskar tvångssteriliserades under de närmaste decennierna.
Den 23 november förra året beslutade regeringen att inrätta en sanningskommission som ska kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket.
– Det känns mycket bra att vi äntligen kan tillsätta en sanningskommission. Regeringen har ett ansvar att öka kunskapen om de övergrepp, kränkningar och rasism som samer har blivit och blir utsatta för, sade kultur- och demokratiminister Amanda Lind i samband med beslutet.
Dagen efter, den 24 november, bad Svenska kyrkan samerna om ursäkt.
– Svenska kyrkan har haft en avgörande roll som dörröppnare för rasbiologerna, sade ärkebiskop Antje Jackelén i kyrkomötets högtidsgudstjänst i Uppsala domkyrka inför kyrkomötesledamöter, samiska representanter, företrädare för civilsamhället, internationella vittnen och övriga gudstjänstbesökare.