Krönika
Var finns det öppna hjärtan?
Ja, det kan ske igen att Gud öppnar människors hjärtan så att de kan ta emot frälsning.
Jag frågade i dag en äldre man på en liten ort vad han trodde om kyrkans framtid. Hans svar var: ”Frågar du befolkningen här så skulle de nog svara: ’Lägg ner kyrkan.’ Men jag skulle säga att trots att det ser mörkt ut på en liten ort, så vet vi faktiskt inte – och det är tur det. Sanningen är att det kan gå bra för kyrkan.”
Så tittade han pillimariskt på mig och sade en gång till: ”Det kan faktiskt gå riktigt bra.”
Jag blev så uppmuntrad av hans svar och framför allt av hans attityd.
Jag började tänka på Lydia, som det står om i Apostlagärningarna 16:13–14:
”På sabbaten tog vi oss ut genom stadsporten och gick längs en flod där vi antog att det skulle finnas en böneplats. Vi satte oss ner och började tala till de kvinnor som hade samlats där. En av dem som lyssnade hette Lydia. Hon handlade med purpurtyger och var från staden Tyatira, och hon hörde till dem som vördade Gud. Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus predikade.”
Detta är när Paulus kommer till staden Filippi och de letar efter en plats där de antog att det fanns bedjare. Bland dessa fanns en företagare, en kvinna som handlade med tyger och som hade respekt för Gud. Hennes namn var Lydia.
När Paulus började samtala med dem som var där står det att Gud öppnade hennes hjärta så att hon kunde tro och ta emot det som Paulus ville förmedla.
Två saker är intressanta: Lydia befann sig bland bedjare på sabbaten, utifrån sin respekt för Gud. Paulus hade vidare kunnat prata på om sanningen om Jesus och världens frälsning hur vältaligt och övertygande som helst, men det hade inte hjälpt om inte Gud hade gjort sitt.
Och vad gjorde Gud? Jo, han öppnade Lydias hjärta tack vare hennes respekt och vördnad för honom. Gud hade en dörr som gick att öppna. Paulus kunde inte öppna, men han kunde se till att något kom in genom hjärtedörren sedan Gud hade öppnat den.
När jag fortsatte mitt samtal med den äldre mannen förstod jag att hans förtroende och respekt för Gud var mycket större än människors åsikter. Han berättade om väckelsen på 1940-talet, när atmosfären över orten var så stark att människor mitt ute på gatan upplevde sådan nöd att de inte kunde göra annat än att vända sig till Gud där de stod, eftersom bara han kan förlåta synder.
Mannens sista ord till mig var: ”Det kan ske igen.”
Ja, det kan ske igen att Gud öppnar människors hjärtan så att de kan ta emot frälsning. Hur många människor finns det i Sverige och i Skandinavien som har respekt för Gud? Detta verkar vara nyckeln för Gud, som gör det möjligt att öppna hjärtedörrar.
Jag tror, som den här mannen, att bedjarna har en viktig uppgift, att be för människor och nämna dem vid namn så att Gud kan förbereda hjärtan. De respektfulla människorna är kanske fler än vi tror, men de är ofta inte så högljudda – det är snarare de respektlösa som hörs, och därför tror vi att de är många.
Sedan behöver vi be för alla oss som, likt Paulus, ska fylla hjärterummen med budskapet om Jesus, så att vi inte går förbi när dörren står öppen.
I bibeltexten ser vi att Paulus var medveten om vad som var hans uppgift. Medvetet sökte han sig till det ställe där han antog att det fanns öppna hjärtan – och då missade han inte chansen.
