Kan Sverige nu bättre förstå
Israels utsatta situation?

Mellanöstern har nu hamnat i vad som tidigare ansetts som en extremt riskabel situation, med direkta luftangrepp mellan Israel och Iran. I skrivande stund tycks Israel kunna nå många av sina militära mål utan att fullskaligt krig utbryter i hela regionen. 

De pågående angreppen illustrerar samtidigt de enorma utmaningar som Israel står inför, och som svenska medier ofta förbiser.

Det är svårt för ett land som inte står inför ett reellt hot om utplåning att förstå vad ett sådant läge faktiskt innebär. Låt oss därför tänka oss att det politiska och religiösa ledarskapet i exempelvis Frankrike skulle hålla en årlig ”Hata Sverige”-festival, och försöka producera ett supervapen med avsikt att inte bara allvarligt skada Sverige utan radera bort vårt land från jordens yta. 

Det vore då en självklarhet för Sverige att sätta in alla politiska, diplomatiska och militära resurser för att avvärja ett sådant hot. 

I ett liknande läge har Israel länge befunnit sig. Den judiska staten har alltsedan 1948 utsatts för krigshandlingar och terrorangrepp från sina grannar, men från Iran kommer ett direkt existentiellt hot. Dess ledning har inte försökt dölja sitt mål att utplåna detta lilla land några hundra mil västerut. 

När Hamas utförde sin massaker den 7 oktober 2023 var det i hopp om att utlösa ett storkrig där Israels övriga fiender skulle förenas och slutligt besegra Israel. Den planen har så här långt slagit fullständigt fel. Hamas egen militära styrka har allvarligt decimerats; detsamma gäller de allierade i Hizbollah i norr och i Syrien i öster. Och Irans två massiva anfall mot Israel ifjol förenade tvärtom de muslimska länderna i regionen, som hjälpte Israel att skjuta ner nästan samtliga raketer. 

Nu har Israel på några få dagar även slagit ut stora delar av Irans luftförsvar, offensiva vapen och militära ledning, och även förstört en avsevärd del av den iranska nukleära produktionen.

Denna oerhört skickliga militära insats ställer flera svenska reaktioner i ett generande ljus. Bara några dagar tidigare hade ett stort medieuppbåd beviljats audiens när Greta Thunberg vid sin hemkomst tilläts återge en bild snarlik Hamas retorik efter att Israel värdigt avbrutit hennes medieresa. 

När anfallet inletts noterar DN:s ledare att Israels försvar tydligen kan agera med stor militär precision, men ställer den insinuanta frågan varför de inte gör så i Gaza. Carl Bildt har menat att Israel har anfallit för att förhindra en diplomatisk lösning, och att Iran inte alls haft för ambition att skaffa sig kärnvapen. 

Och Göran Greider påstår frankt att Israels angrepp på Irans atomprogram beror på att de vill föra bort fokus från Gaza. 

De senaste dagarna illustrerar Israels häpnadsväckande skicklighet i att slå ut akuta militära hot mot det egna landet. Hamas strategi i Gaza bygger däremot på att aktivt agera mitt bland civila för att orsaka så stora civila skador att omvärlden vänder sig mot Israel. Att inte medge det är att öppet erkänna att man är blind. 

Resten av världen inser också att den islamistiska diktaturen i Iran inte kan tillåtas skaffa kärnvapen. Nu tar Israel det ansvaret för sin egen, men också för övriga världens, skull. Det är ett oerhört riskabelt projekt, men låt oss hoppas och be i enlighet med det bibelsammanhang som Benjamin Netanyahu skrev på en lapp och stoppade in i Västra muren dagen före angreppet: att ett lejon må resa sig så att ingen olycka ska drabba Israel (4 Mos 23:24). 

Om denna operation lyckas kan det ge trygghet inte bara åt Israel utan åt hela regionen. Och kanske rentav sluta i regimskifte och frihet för det iranska folket.