Livets sanning är större än konsten

Konsten har många ansikten. Lika ofta som den får uttrycka skönhet, kärlek och livslust blir den ett medel för provokation, egenkärlek och törst efter uppmärksamhet. Minns Anna Odell, till exempel, som iscensatte ett självmordsförsök som ett konstnärligt examensprov. Genom detta tilltag lyckades hon inte bara skrämma upp ett antal förbipasserande på Liljeholmsbron, utan dessutom ta upp en psykiatrisk akutplats för någon som bättre hade behövt den.
Lars Vilks är en annan av de många konstnärer vars enda konstnärliga ambition tycks vara att provocera. I hans fall handlar det om att provocera muslimer. Och det har han förvisso all rätt att göra, eftersom vi har både yttrande- och tryckfrihet i det här landet. Men jag kan inte låta bli att undra vad det är för inre demoner som driver en konstnär att skapa enbart utifrån sitt eget förakt för andra människors tro.
Samma sak med Elisabeth Ohlsson Wallin. Nu är det hennes homoerotiska utställning "Jerusalem" som är på tapeten. Efter mycket om och men ska den nu visas på Världskulturmuseet i Göteborg – och dessutom så snabbt det bara går. Anledningen? Tja, om man får tro den tillträdande museichefen Mats Widbom så beror den huvudsakliga brådskan på det faktum, att de kristna, judiska och muslimska företrädare som förhandstittat på utställningen, har känt sig kränkta av den.
Jodå, du läste rätt. Kränkningen i sig är alltså viktigare än det konstnärliga uttrycket. Det hela tycks – som så ofta – handla mer om provokation för provokationens egen skull än om själva konsten.

Så hur är det med oss kristna? Blir vi provocerade av Elisabeth Ohlsson Wallin?
En del av oss, kanske. Men de flesta av oss är nog luttrade vid det här laget. Vi är alltför vana vid att vår tro dras i smutsen, och att vår Frälsare utmålas som en syndare, för att bli särskilt upprörda. "Jerusalem" blir bara ännu en trött gäspning bland många andra.
Om man ska tala klarspråk är det nog konstnären själv som är mest provocerad. Elisabeth Ohlsson Wallins konst sjuder ju av raseri och vrede och bitter besvikelse. Över den traditionella synen på kärlek och äktenskap. Över könens självklara plats i skapelseordningen. Över syndbegreppet. Och kanske allra mest över det faktum att det fortfarande finns så många människor i det sekulära Sverige och världen som bekänner sig till just denna traditionella syn på människan och skapelsen.
Elisabeth Ohlsson Wallin är alltså "a woman with a mission". Och hennes uppdrag är att "göra upp" med det hon anser vara fel och förlegat.

Det är naturligtvis inte det lättaste. Den traditionella synen på människan och kärleken – på livets mening – är ju så djupt rotad inom de flesta av oss. Och det finns det naturligtvis en orsak till. Skapelseordningen är inte något påhitt för att förtrycka människor. Den existerar. Och utan den finns faktiskt inget liv – för vare sig människor eller djur.
Att man i konstens namn försöker ändra på detta faktum gör varken till eller ifrån. Och "Jerusalem" kommer att ställas ut och plockas undan utan att den gör någon skillnad. Livets egen sanning är större än all konst, provocerande eller ej.