Lättchockerade kristna

Häromdagen träffade jag en predikantbroder som var chockerad över att jag hade undervisat några katolska munkar om Andens gåvor. För ett tag sedan träffade jag en annan broder som var chockerad över att jag medverkat på Kanal 10. Jag mötte en predikant som var chockerad över att jag inbjudit Benny Hinn och kunde tänka mig att göra det igen. Jag träffade en som var chockerad över att jag skrev i tidningen Keryx och jag träffade en annan som var chockerad över att någon annan var glad över vad jag skrivit i samma tidskrift.
Det är tydligen rätt lätt att chockera kristna nu för tiden. På något sätt verkar det som om vi vill att allt ska stå stilla och inget förändras. Frågan är då var vi djupast har vår trygghet och vår identitet.

Jag minns när jag var ung som predikant. När jag predikade i vissa kyrkor fick jag känslan av att vara mycket bevakad. Efteråt fick jag kommentarer som förbryllade mig lite. Det visade sig att de som lyssnade var mer intresserade av att det som sades följde en osynlig "partilinje" där ett antal punkter prickades av. Klarade man dessa punkter i sin predikan var man "godkänd". Det handlade alltså inte om att åhörarna lärt sig något nyttigt, utan att jag som predikant följt "partilinjen", det vill säga det som var gängse i den församlingen. På det sättet är det lätt att bli både pastöriserad, homogeniserad och anpassad, smidig som teflon, allt för att behaga och överleva. Det är knappast vägen att förändra och forma de kristna.

I dag tycker jag att detta beteende upprepar sig. Så kanske det alltid har varit. Det handlar alltså inte om att "bevara det som blivit oss betrott" i biblisk bemärkelse utan att inte sticka ut, att snällt sitta still i båten. Petrus satt tack och lov inte kvar där utan vågade sig ut på vågorna, även om han inte klarade sig helt själv. Jesus lyfte upp honom och Petrus fick en erfarenhet de andra aldrig fick uppleva.
Vi lever i en tid av mer djupgående förändringar än vad vi kanske själva förstår. I sådana tider, allvarliga men spännande, måste vi dels söka Herren i våra egna liv på ett djupare sätt, dels våga gå på för oss nya stigar och riskera både vår stolthet och vår bekvämlighet.

Att bara grotta ner sig, nostalgiskt längta efter det förflutna eller vara livrädd för varje förändring, är att andligt kapitulera. Yttre omständigheter och förhållanden kommer, tack och lov, inte alltid att vara sig lika. Det är inte detta vi förtröstar på, utan på Herren, han som alltid förblir densamme och han är minsann inte så lättchockerad.

Ulf Ekman
Huvudpastor, församlingen Livets Ord i Uppsala