Kärlek är inte att vara mjäkig

Jag växte upp i svallvågorna efter 68-rörelsen. Flera av de tänkta manliga förebild­erna var vänstermjukisar. Som grabb uppfattade jag aldrig de politiska vibbarna och vänsterfrågorna fastnade liksom inte. Men kvar finns minnesbilderna av palestinasjalar, näbbkängor och, ja just det, karlar i plyschbyxor! Modet i kyrkorna följde i stort sett sin tid även då, vilket nu väcker en viss munterhet när man ser gamla bilder. Hippierörelsens "Peace, Love and Understanding" fanns i kristen tappning, "Smile! Jesus loves you".
Den allmänna hippie­romantiken är dock inte det som etsat sig fast mest, trots allt. Kvar finns känslan av en mesighet som var allt annat än macho. Kärlek var oföretagsam passivitet som log ett blaskigt leende utan konturer och hållning. Begreppen kärlek och fred saknade relevans. Bibelordet öppnade ögonen för mig och löste upp kopplingen till snällhetsträsket genom att visa att kärleken är aktiv handling, inte passiv väntan på ingenting.