Karin Boye och Pridefestivalen

Jag har i sommar läst om Kallocain av Karin Boye. Det var nog över 30 år sedan jag läste den första gången. Detta är en dyster framtidsroman skriven för 70 år sedan, år 1940.
Den har ett tema som liknar Orwells 1984, Huxleys Du sköna nya värld och Bradburys Fahrenheit 451: totalitära samhällen där människor kontrolleras och styrs. Kommunismen och nazismen var skrämmande exempel när dessa böcker skrevs mellan åren 1932 och 1953. I dag förs tankarna till länder som Kuba, Nordkorea, Saudiarabien och Burma. Men även till Sverige.

Vid omläsningen av Kallocain var det några saker som slog mig lite extra. För redan 70 år sedan skrev Karin Boye om, skrämdes av och varnade för hatbrottskonceptet.
Hatbrottskategorin tar oss in på subjektiva tassemarker där åsikter kan kriminaliseras. Vid så kallade hatbrott bedöms inte endast handlingen utan även vad förövaren tänker och tycker och känner. Det innebär bland annat att det ska utrönas vilka tankar och känslor förövaren har angående vissa livsstilar eller religioner och dess utövare. Men inte mot vad eller vem som helst, utan oftast gentemot muslimer och homosexuella.
Om en muslim slår sin fru är det "bara" hustrumisshandel, men om du slår en muslim ska polis och åklagare utreda vad du tycker, tänker och känner inför islam och muslimer. Om en homosexuell slår ner dig är det "bara" misshandel, men om du slår ner en homosexuell ska det utredas om du uttryckt missaktning för bögar, ogillar homosexualitet, eller avskyr lesbiska kvinnor.

Detta rättsvidriga koncept beskriver Karin Boye. För genom sanningsserumet Kallocain kan människors tankar och känslor avslöjas. Och i det totalitära landet Världsstaten är det inte bara handlingar som ska bedömas som brottsliga utan även underliggande tankar.
Boye skriver vidare: "Jag förutser en tid, då all tillsättningar av poster föregås av en kallocainprövning." Folk ska inte bara vara kompetenta för olika jobb utan de ska även ha politiskt korrekta åsikter. Låter inte även detta skrämmande bekant? Säg den biskopskandidat som överlever en dagens kallocainprövning om han / hon inte förespråkar homosexuella präster eller äktenskap?

Ett liknande fenomen uppträder varje år vid det som en del kallar stolta veckan – Pridefestivalen. Men jag tycker att den är den tröttsamma veckan på grund av den överdimensionerade och okritiska mediebevakningen.
Varje år kallocaintestas svenska partier och partiledare i relation till denna festival. Journalister tror att de är kritiskt granskande när de i själva verket ofta är medlöpare till en partsinlaga.
Det verkar som om Pride har blivit den nya statskyrkan där alla är tvungna att delta på deras gudstjänster. Och många redaktioner agerar som forna tiders kyrkstöt: alla måste vara på plats och uppmärksamt, okritiskt och andäktigt lyssna på dagens gaypredikan. Men det finns faktiskt ingen närvaroplikt på Pride – för någon.
Karin Boye var gift, skild och hade sedan en lesbisk relation. Men jag tror att hon skulle förfäras över Pride och medias kallocaintester. Och hon skulle nog bekämpa hatbrottskonceptet.

Mats Tunehag
utrikesredaktör, Världen idag