Jesus sträcker ut sin hand just nu och vill bota oss från ensamhetens spetälska.

Mannen sträckte fram sin hand. Den var sårig, uttorkad och vissa delar av den hade redan fallit av. Det var en hand som inte hade rört vid någon människa under lång tid. Hela samhället där han levde krävde total social distansering på grund av rädslan för smitta. Han var tvungen att ropa ”spetälsk, spetälsk” när någon närmade sig honom. 

Plötsligt dök någon upp som inte var rädd eller undvek hans närhet och beröring. Han till och med inbjöd den spetälske att sträcka fram sin hand. En hand som mannen troligtvis skämdes för. Direkt när han fick hudnära kontakt med Jesus, och samtidigt hörde hans ord av tro, hände något med hela hans kropp, och framför allt hans själ. Den spetälske blev helt frisk och mötet med Jesus skapade en ny människa i honom. 

Tänk, vad snabbt världen har anpassat sig till en ny verklighet, där närhet och kramar har fått sättas på paus på obegränsad tid. På några få månader har ord som vi knappt kände till innan blivit en del av vårt vardagstal. Ord som social distans känner till och med skolbarnen till i dag, och det har blivit en självklarhet.