Hopp för religiösa analfabeter

I dagarna är det tjugofem år sedan jag flyttade från den värmländska industristaden Karlskoga och hit till Stockholm. Då var jag tjugotvå. I dag är jag medelålders. Vilket är helt okej för min del. Jag trivs med att vara fyrtio plus. Gillar det skarpt. Det må så vara att samhället i stort inriktar sig alltmer på den ljuva ungdomen och att många medelålders (med viss rätt) känner sig diskriminerade av ungdomshysterin. Själv känner jag mig dock betydligt mer tillfreds med livet i dag, jämfört med när jag var en osäker tjugotvååring.
Men det är inte bara jag som har förändrats under de här tjugofem åren. Framför allt har samhället i stort förändrats. Dagens Sverige är påtagligt märkt av bristen på andlighet och på respekt för livet. Det samhällsbygge som påbörjades någon gång i mitten av förra seklet – och vars huvudsyfte tycks ha varit att slå sönder de kristna värderingarna – har slagit ut i full blom. Om det nu är ett passande uttryck för den andliga utarmning som Sverige befinner sig i. Snarare vissnar Sverige alltmer i den "progressiva" torkan.
För hur progressivt är det egentligen att slå sönder de kristna värderingarna som en gång byggde vår civilisation? Att hävda en ateistisk livssyn som allenarådande?
Det är inte progressivt alls. Det är snarare reaktionärt. Ändå är det dit politikerna, med de flesta mediernas hjälp, strävar i dag: Efter likriktning i form av en närmast fundamentalistisk ateism.

Under det decennium som nu gått har vi sett hur de aggressiva ateisterna har tagit över alltmer av det offentliga samtalet. Ateismen har kommit att bli alltmer av en odiskutabel sanning, och allt som finns utanför denna snäva sfär misstänkliggörs och förlöjligas. Religionen är roten till allt ont, hävdar grötmyndiga röster från det kändistäta förbundet Humanisterna. Utan att blinka bortser man från att merparten av de brott som begåtts mot mänskligheten alltsedan upplysningstidens dagar haft en ateistisk livsåskådning i grunden. Och att de brott som har begåtts av religiösa skäl sällan har haft någonting alls med kristendomen att göra.
En god vän i bloggosfären har sagt att dagens Sverige lider av religiös analfabetism. Han har tyvärr rätt. Att vara kristen innebär mer av apologetik och försvar än av möjligheten att sprida det glada budskapet. Fördomarna mot oss kristna är så utbredda att vi ses som parior i det offentliga rummet, och från både medier och politiker kommer krav på vår tystnad.

Samtidigt finns det paradoxalt nog ett hopp i analfabetismen. För hos den som inte kan läsa kommer förr eller senare en längtan efter att lära sig. En längtan efter det djup och den andlighet som det sekulariserade konsumtionssamhället, med dess nihilistiska ateistiska livssyn, inte kan erbjuda.
Denna längtan kommer att öppna dörrar för en ny medvetenhet. En medvetenhet om det ljusa och goda i den religiösa tron, och en insikt om det kristna arv som Sverige byggts på. Så ser jag på det decennium som nu tar sin början: Med hopp och tillförsikt. För så vist är det ordnat att ett enda tänt ljus kan lysa upp ett helt nattsvart rum...

Bitte Assarmo
debattör och fri skribent