Från skuldtyngd till ansvarsfull

I mer än halva mitt liv har jag varit politiskt engagerad. På ett eller annat vis. Starkt driven, har jag ständigt ockuperats av kampen för hur jag ska motarbeta all världens orättvisor. Med en viss osäkerhet kom jag fram till att gränsen för uppoffringarna torde vara där mitt eget liv ifrågasätts. Därutöver fanns det inga ursäkter.
Kunde jag göra skillnad, var jag också förpliktigad att göra så. Vad jag länge hade svårt att förstå, var varför jag regelbundet kastades rakt ner i en förlamande likgiltighet inför samma kamp.
Det fanns ingen förklaring. Enbart självförakt återstod varje gång jag drabbades. Insikten, kring varför det har varit så, smög sig sakta på mig.

Inte förrän alldeles nyligen stod det dock klart för mig vad det har handlat om. Jag har alltså kastats mellan två ytterlig-heter. Å ena sidan politisk aktivism med svåra rädda världen-komplex. Likgiltighet inför hur världen förblöder å andra sidan.
Samma motpoler som jag bär inom mig, står också att finna såväl i kyrkan som samhället i stort. Det är någonting här som har stört mig. Det har varken känts trovärdigt eller anständigt att smita ifrån allt faktiskt ansvar som jag har, genom någon lam ursäkt om att "lilla jag spelar ändå ingen roll i det stora hela".
Men att inbilla mig att hela världen står och faller med mig, har någonstans i slutändan känts precis lika skevt. Utan att kunna formulera det, har jag desperat sökt efter en hållbar och konstruktiv medelväg.

Det tycks mig som att jag äntligen har funnit den. Problematiken jag har kämpat med hela tiden och som har kastat mig mellan ivrig aktivism och hopplös likgiltighet har stavats skuld.
Min upplevelse var att jag hade en ångestskapande stor skuld, som jag ständigt försökte arbeta av. Under de mer uppgivna perioderna, när jag inte trodde att det egentligen var möjligt att bli kvitt nämnda skuld, gick luften ur mig. Där kom likgiltigheten in i bilden. Som kristen vet jag i dag att jag som människa de facto har ett ansvar. Gud har gett människan i uppdrag att förvalta skapelsen.

Det kan jag inte krångla mig förbi med hedern i behåll. Men detta ansvar grundar sig inte på någon skuld! Den har Jesus redan sonat och sålunda löst som problem. Det är i stället ett ansvar vi har fått av Gud i kärlek.
Jesus säger till sina lärjungar att de ska älska varandra såsom han har älskat dem. Som jag förstår honom menar han att vi ska älska i handling.
Kärlek i handling är att ta ansvar. En människa som älskar sig själv och sina medmänniskor gör inte gott för att hon lider under ett tungt ok av skuld. Tvärtom. Det goda hon gör kommer ur hennes eget inre och av glädje. Med det inte sagt att det behöver vara vare sig enkelt, lätt eller tacksamt att göra det som är rätt och riktigt.
I det yttre kan det vara lika tungt oavsett. Men skillnaden blir enorm inombords. Främst för den som engagerar sig. Men även omgivningen märker skillnaden. Kärlek har en tendens att lysa igenom. Nu kan jag gå ut och kämpa vidare. Utan att släpa på det tunga skuldberg jag har burit på i alla år.
I stället kan jag fokusera på det goda jag vill göra. Vilken lättnad!

Nasrin Mosavi Sjögren
Student och samhällsdebattör