Församlingar i Alaska når onådda folk

Det känns som om man är vid ”jordens yttersta gräns” när man är i Alaska. Minus 63 grader kan det vara en vinterdag, och även minus­grader i juni. Då undrar man vem som vill bli missionär bland tanana­folket och inuiterna, eller varför inte bland korjaker och tjuktjifolket på den ryska sidan?

Bara 80 kilometer skiljer Alaska och Ryssland åt genom Berings sund – ungefär lika långt som från Helsingfors till Tallinn. Flera av de etniska grupperna på båda sidor om havet har starka historiska band med varandra. 

Jag är inbjuden att medverka på en konferens för ungdomar i samhället North Pole (inte nordpolen) och i slaviska församlingar.

Här får jag höra att amerikanska kyrkor har sänt ut team med ungdomar till­sammans med slaviska församlingen i Anchorage till Kotzebue i de nordvästra delarna, där inuiterna bor. Ungdomarna vill slutföra missionsuppdraget.

Redan 1885 kom missionären Sheldon Jackson att betyda mycket för folken i Alaska. De riskerade att dö ut som folk­grupp, när Jackson bestämde sig för att forsla renar från ryska Sibirien till Alaska. Han ville ge dem stöd till självhjälp. Renarna gav mjölk, kött, skinn och läder. 

Samer från Sverige och Finland enga­gerades för att undervisa inuiterna i renskötsel, och i slutet av 1800-talet transporterade Jackson 1 280 renar från Ryssland – och grundade över hundra församlingar i Alaska och Colorado.

Nu vill ungdomarna från kyrkorna i Alaska nå de onådda folken på både den ryska och amerikanska sidan. Såvida inte kriget hindrar. 

Redan har församlingar grundats. Evangeliet når jordens yttersta gräns.