Ett helt folk i vågskålen

När han väl stod där, hade han en minst sagt strapatsrik resa bakom sig. Efter att först ha gett sig av åt helt motsatt håll, hade omständigheterna bokstavligen kastat honom överbord. Hur han blev räddad från de höga vågorna var en så overklig historia att han knappt vågade berätta den för någon. Budskapet han nu skulle leverera var lika kortfattat som halsbrytande. Men det var inte risken för att mottagarna skulle avfärda hans budskap som bekymrade honom mest. Tvärtom.
– Tänk om invånarna faktiskt tror på vad jag säger, funderade mannen under sin långa promenad in mot stadens centrum.

En gnagande känsla oroade honom: att uppdragsgivaren var betydligt mer barmhärtig än det kärva budskap han skulle förmedla antydde. Om befolkningen kände ånger och domen inte blev av, i vilken dager skulle han som budbärare då framstå, tänkte han och reflekterade mer över sin egen image än den katastrof som staden stod inför.
Samma morgon när han passerat stadsgränsen hade han funderat på om han verkligen skulle fullfölja sitt ärende, men så dök minnena upp från några dagar tidigare, då han brutalt kastats upp på stranden efter att ha försökt att fly från sin ödesbestämmelse.
Efter en stunds tvekan fortsatte han med en ny beslutsamhet i stegen. Alternativet till att leverera budskapet verkade inte särskilt lockande.

Det var kväll i Nineve och kungen vandrade fundersamt av och an i sitt palats. Tumultet, som hade spridit sig som en löpeld efter att en okänd främling hade förkunnat att staden skulle gå under, gjorde honom både villrådig och bestört.
– 40 dagar... Hmm, det är kort tid, mumlade han halvhögt för sig själv, och konstaterade att tre dagar redan hade gått. Han lutade sig ut genom fönstret och skådade bort mot stadens dunkla horisont. Det bekymmerslösa sorl som vanligtvis brukade strömma ut från husen hade förbytts i ett nervöst lugn. Det var som om hela stadens befolkning var på helspänn, och han kände av de förväntningar som riktades mot honom och som de senaste timmarna vuxit till en nästan intensiv desperation.
Ett barnskrik som skar genom mörkret fick kungen att släppa sina tankar, men då hade han redan bestämt sig. Redan morgonen därpå gavs stränga direktiv till stadens medborgare att avhålla sig från mat och helhjärtat be Gud om barmhärtighet.
När 40 dagar passerat kunde folket glädjas åt att deras omvändelse gett händelseutvecklingen en helt ny riktning. I utkanten av staden satt Jona ensam och deprimerad, och funderade på hur han skulle beskriva den senaste tidens dramatiska turer i sin personliga cv.

I en helt annan tid och i en helt annan världsdel satt en annan kung och funderade på ett snarlikt dilemma. Englands kung var hårt trängd: allting tydde på att Frankrike snart skulle genomföra en invasion. I sin desperation uppmanade regenten befolkningen till allvarlig fasta och bön. Kyrkklockorna klingade över hela England och den 6 februari 1756 skrev metodistpastor John Wesley i sin dagbok: "Fastedagen var en härlig dag, knappast skådad sedan restaurationen. Varje kyrka i staden var överfylld, och varje ansikte präglat av ett stilla allvar. Säkerligen hör Gud bön, så att freden får fortsätta råda alltfort hos oss."
Återigen fick ett ångerfullt folk hela himlens uppmärksamhet. I fotnoten kunde John Wesley senare tillägga: "Förkrosselsen förvandlades till glädje i hela landet över att den hotande invasionen från Frankrike avvärjdes."

Ruben Agnarsson
Ansvarig utgivare, Världen idag