Det gäller livet

Drygt 30 år har gått sedan journalisten och debattören Berit Hedeby dömdes till ett års fängelse för dråp, efter att ha hjälpt en svårt sjuk person att begå självmord.
Som jag minns det så var det då som dödshjälpsdebatten på allvar tog plats i den breda allmänhetens medvetande. De flesta reagerade nog instinktivt med negativa känslor inför handlingen som sådan och dödshjälp som begrepp.
I dag har rättsmaskineriet dragit igång i ett annat, misstänkt fall av dödshjälp. En barnläkare anklagas för att ha dödat ett litet, för tidigt fött och hjärnskadat barn, genom höga doser lindrande medicin. Utgången av det fallet vet vi ännu inte, men debatten om dödshjälp har än en gång spridit sig från expertnivå till allas våra vardagsrum. Det är bra, för där hör den också hemma. Ingen av oss kan utesluta att vi någon gång kommer att ställas inför detta svåra etiska dilemma och ju mer vi har bearbetat frågorna, ju mindre risk finns det för i stunden överilade och alltför känslomässigt styrda beslut.

Mycket har hänt. Det som förr var den odiskutabla gränsen mellan liv och död har nu blivit till ett gränsland där vi med mänskliga och tekniska resurser kan påverka situationen. Det är förstås både på gott och ont. Själv har jag under det senaste året kunnat följa kampen för ett mycket ungt och mycket skört mänskligt liv där alla tillgängliga resurser sattes in. En lycklig utgång i det fallet gör att ingen inblandad ifrågasätter läkarnas beslut och insatser. Men visst ger det också anledning att fråga sig hur man hade ställt sig om förutsättningarna för ett normalt liv varit annorlunda. Eller vad som hänt om utgången blivit en annan. Om hoppet som hela tiden gick och kom hade slocknat helt och lämnat läkarna maktlösa. Hade tilliten och förtroendet då förbytts i misstänksamhet? Hade man anat felbedömningar och tveksamma motiv bakom deras agerande? Ärligt talat: Jag vet inte.
Jag har också under det senaste året haft tillfälle att se äldre människor som, på grund av fysisk eller psykisk sjukdom, avklätts alla sina förmågor och mänskligt att döma levt på övertid. En situation som väcker frågorna om ett värdigt liv och en värdig död. Men vem ska avgöra? Kanske är det som jag tror mig se bara en spegling av min egen rädsla inför de förändringar som kommer med åldern?

Det tycks mig som om de frågor som nu ställs har flera ingångar och många nivåer. Här hotar också ett sluttande plan dit alltför snabba svar kan ta oss. Det har redan förekommit antydningar om att till exempel platsbrist skulle kunna motivera avbrytande av livsuppehållande åtgärder. Och vi behöver bara se på vad som hänt med gemensamma värderingar i andra sammanhang för att inse att det vi trodde var grundmurat på kort tid kan förändras.
Därför måste debatten föras och därför måste den angå oss alla. Men den måste föras med största respekt och ödmjukhet. Känslighet snarare än känslosamhet måste vara vägledande. Regler och riktlinjer är bra att ha, men etik måste handla om mycket mer än så. Det gäller ju livet.

Kerstin Klason
Frilansskribent