Den efterlängtade problematiska regeringen

Om allt går enligt planen, vilket är högst osäkert, ska Israels nya samlingsregering tillsättas i dag. Men eftersom detta skrivs drygt ett dygn innan den planerade händelsen – och eftersom vi pratar om israelisk politik – kan väldigt lite tas för givet. Vi talar om en otroligt svår regeringsfödelse.

Frågan om Benjamin Netanyahu verkligen önskar en samlingsregering grundad på det nuvarande avtalet med partiet Blåvitt är också mycket relevant. Förutsättningarna där inbegriper fullständig jämlikhet mellan Likud, med sina 36 mandat, och Blåvitt/Labour, med sina 19. Det råder liten tvekan om att Netanyahu hade önskat en bättre uppgörelse.

Om man utgår från att samtliga hinder övervinns och regeringen tillsätts i dag, är det bara början för en regering med osedvanligt starka inre spänningar, även med israeliska mått mätt.

Här följer några av de utmaningar som måste hanteras de första månaderna: de ekonomiska konsekvenserna av coronakrisen; tre rättstvister mot Netanyahu där den första inleds den 24 maj; det eskalerande säkerhetshotet från Iran och Hizbollah; ett impopulärt frisläppande av terrorister till följd av en möjlig fångutväxling med Hamas; den av Netanyahu utlovade annekteringen av delar av Judéen och Samarien (en annektering som stora delar av Blåvitt/Laboralliansen är starkt emot); Högsta domstolens mycket troliga ingripande i överenskommelsen mellan Likud-Blåvitt så snart de medföljande lagändringarna är antagna (Högsta domstolen kan i praktiken fälla hela avtalet); samt frågan om religion och stat i en regering som innehåller ultraortodoxa judar och inbitna förkämpar för en sekulär världssyn.

Allt detta måste hanteras samtidigt som överenskommelsen mellan Likud och Blåvitt ger båda parter vetorätt över alla regeringsbeslut. Det kan med andra ord snabbt bli en nationell förlamningsregering i stället för en nationell samlingsregering.

Vetorätten är ett utslag av den låga tillitsnivå som finns mellan israeliska politiker i dag; på bägge sidor försöker man gardera sig mot att bli överkörd. Detta är en tragisk situation, eftersom den underminerar en konstruktiv styrning av landet. Fokus ligger på kortsiktiga vinster i stället för långsiktiga mål. Det senare kan nämligen kräva impopulära beslut på kort sikt.

Man måste förstå allt detta i ljuset av det faktum att Israel möter unika, till och med existentiella, utmaningar. Jag vågar påstå att ingen annan nation behöver hantera en så unik och ödesdiger lista med utmaningar. De politiska besluten är inte sällan avgörande för statens framtida existens. När risken är så stor, blir också ett felbeslut, såsom den enskilde politikern uppfattar det, kritiskt.

Trots alla risker runt denna regering har den stöd från en stor majoritet av israelerna. De har förstått att bara genom att samarbeta kan man övervinna utmaningarna. Man får hoppas att politikerna fångar upp denna signal och börjar återupprätta den ömsesidiga trovärdigheten genom att själva vara trovärdiga.

Tumme upp

För den okände israeliske soldat som under det viktiga slaget vid Kastel utanför Jerusalem 1948 – ett slag där den legendariske arabiske ledaren Abdel Khader al-Husseini dödades – tog sig tid att måla en tänkt tidningsframsida på en husmur. Huvudrubriken lyder: ”Kastel är i våra händer.” Muralmålningen upptäcktes förra veckan under ett rivningsarbete.

Tumme ner

För politikernas ovana att bryta vallöften. Nu föreslår, halvt på allvar, Ilana Shushan, en tidigare israelisk skönhetsdrottning, att politiker ska kunna hållas juridiskt ansvariga för sina vallöften. Hennes mål är att rikta ljuset mot fenomenet att brutna vallöften har blivit den onormala normen.