I söndags ägde ett mycket historiskt möte rum, när Israels president Isaac Herzog besökte Abu Dhabi i Förenade arabemiraten (UAE) och mötte landets faktiske ledare, kronprins Sheikh Mohammed bin Zayed al Nahyan.
Vid avresan från Israel sade Herzog till pressen: ”Jag för med mig en fredsvälsignelse och ett budskap om fred till hela regionen … Fred är det enda alternativet för regionens folk.” Detta har varit det genomgående budskapet från israeliska ledare ända från staten Israels grundande, och innan dess.
Orsaken till att det fortfarande är konflikt beror på arabisk motvilja att acceptera en judisk stat.
Det började när araberna sade nej till FN:s delningsförslag 1947. Efter sexdagarskriget 1967 erbjöd Israel förhandlingar, men blev bryskt avvisade av en samlad arabvärld under ett möte i Khartoum. (Israel erbjöd ingen förhandling efter kriget 1948, eftersom det den gången bara gällde Israels existens – och den är inte förhandlingsbar.)
Efter Yom Kippurkriget 1973 var Israel återigen redo för förhandlingar, något som till slut ledde till fredsavtalet med Egypten 1979.
Osloavtalet 1993 var inte populärt i Israel – då det ingicks med en terrororganisation, PLO – men det visar än en gång att Israel är villigt att sträcka sig långt. Israels politiker har erbjudit att lämna över otroligt mycket landområde – inklusive ett delat Jerusalem – men har insisterat på två saker: säkerhet och erkännande av Israel som en judisk stat.
Men till denna dag vägrar ledarskapet för de palestinska araberna (PA) att acceptera något av dessa två krav.
Det är definitivt inte så att israeler ser fram emot upprättandet av en palestinsk stat, men om de hade varit trygga med att det skulle ha gett dem säkerhet, hade det med all sannolikhet ha antagits av Knesset för länge sedan. Vid flera tillfällen har det funnits majoritet för en sådan lösning i Knesset, trots att majoriteten av israelerna – på goda grunder – menar att Judéen och Samarien (Västbanken) är judisk mark.
Trots det anklagas Israel internationellt för hindrande av fred. De inhumana övergreppen mot hundratals miljoner människor i världens diktaturer adresseras sällan – FN är i stället besatt av att utpeka Israel. Dessutom bygger man upp PA:s ”allt eller inget”-mentalitet, inte minst genom att finansiera deras illegala markförvärv.
Presidentbesöket i UAE bevisar vad som beskrivs ovan: Israel söker alltid fred – är villiga att offra mycket för fred – men ger inte efter på sin säkerhet och rätt att existera som en judisk stat. Västliga politikers, journalisters och människorättsorganisationers försvar av till viss del uppdiktade palestinsk-arabiska rättigheter, samt palestinsk-arabisk kompromissvägran, gör att freden fortfarande är långt borta.
Israel har alltid varit, och är också nu, redo för sann fred.
Tumme upp
För alla kyrkor och organisationer som förra veckan uppmärksammade Minnesdagen för Förintelsens offer. Må fenomenet mångdubblas till nästa år. Allteftersom minnet av Förintelsen blir mer avlägset behöver synliggörandet bli större.
Tumme ner
För den politiska ideologin bakom användandet av uttrycket ”Västbanken”. Jordanien myntade uttrycket för området under sin illegala ockupation 1948–67, men även FN:s delningsförslag hänvisar till områdena som Judéen och Samarien.